Räcker det med goda föresatser?
I slutet av 2008 löste man två problem som länge
har skapat huvudbry vid definierandet av lektorernas
arbetstid. Detta är en positiv signal för det
nya året. I den lokala underhandlingen mellan
FOSU och undervisningsministeriet i december
gjorde man en klar linjedragning för det maximala
antalet undervisningstimmar och mängden av
så kallade övriga uppgifter. Jag hänvisar till en artikel
i denna tidskrift i vilken underhandlingsresultatet
redogörs mera ingående.
I övrigt kommer vi att fortsätta att sköta de
ärenden som kom upp på agendan i fjol. Det
största och viktigaste av dem gäller våra möjligheter
att påverka behandlingen av universitetslagen.
Vad paragraferna i universitetslagen beträffar hör
det till våra främsta målsättningar att inte bara
trygga personalens ställning, i synnerhet genom
att få avtalens giltighet garanterad i övergångsskedet,
utan också att man hör personalen skulle bli
en etablerad verksamhetsprincip vid varje universitet.
Det centrala i tryggandet av personalens ställning
är att de tidigare avtalen är giltiga vid övergången
till den nya universitetslagen ända tills
man kommer överens om annat. Personalorganisationerna
har också föreslagit att man i lagen om
verkställighet av universitetslagen skulle skriva in
en garanti för detta. I samtalen med undervisningsministeriets
representanter har vi ett flertal
gånger fått ett muntligt löfte om att de gamla avtalen
hålls i kraft. Ändå har man inte velat skriva
in löftet i verkställighetslagen, utan organisationerna
erbjuds en separat avsiktsförklaring där
man skulle konstatera läget.
Avsiktsförklaringen har dock ingen annan undertecknare
som avtalet skulle binda, eftersom de
nya universiteten har inga befogenheter före augusti.
En avsiktsförklaring mellan personalorganisationerna
och undervisningsministeriet skulle
sedan bli utan effekt, eftersom undervisningsministeriets
behörighet upphör 1.1.2010, och således skulle universiteten ha frihet att göra precis vad
de vill. Den enda lösning som organisationerna
godkänner är en inskrivning i verkställighetslagen,
vilket inte borde vara omöjligt ifall saken är
klar och det muntliga löftet är uppriktigt. Förslagen
beträffande bl.a. ändrandet av avtalet om arbetstid
före övergången till det nya universitetet
har påvisat att det inte finns skäl att lita på annat
än inskrivningar.
Organisationerna har också informerat undervisningsministeriet
om att den nya universitetslagen
har förberetts utan att personalen har blivit
hörd i tillräcklig mån. Inte heller har samarbetsförfarandet
fungerat såsom det borde ha gjort.
För ofta måste vi delta i underhandlingar utan att
ha fått tillräcklig information om ärendena i tid.
Jag har också tidigare konstaterat att universitetens
verksamhetskultur varierar stort. Visst finns
det universitet där man hör personalen såsom sig
bör, men problemet existerar så länge som det
finns ett enda universitet där personalens enda
möjlighet att göra sig hörd är att personalorganisationerna
gång på gång påminner universitetsledningen
om saken. Universitetens handlingssätt
måste förändras om meningen är att få de anställda
med i att bygga upp det nya universitetet.
Oklarheterna i samarbetsförfarandet vid Tekniska
universitetet i Villmanstrand och Konstindustriella
högskolan samt det mycket sannolika hotet om
uppsägningar i Villmanstrand har visat att förändring
är ett måste. Vi behöver en ny förvaltnings-
och ledningskultur med diskussion och att
man som praxis hör på personalen.
Tuula Hirvonen
ordförande,
Universitetslektorernas förbund
|