Kolumni Åke Finne:
I dag är jag arg!
Det här är min tredje kolumn i ordningen.
I den första var jag tråkig.
Vet inte ens om någon läste den, eftersom
ingen kommenterade den. I den andra kolumnen
var jag ironisk och kanske rent av rolig.
Tack för all uppmuntrande feedback och dunkar i
ryggen. Idag är jag både arg, lurad och besviken.
Min ilska kommer sig av att jag känner mig lurad
– egentligen skulle jag vilja skriva att alla lektorer
är det. Jag har nämligen tittat på litet inofficiell
lönestatistik. I de siffrorna ser jag mycket
oroväckande tecken för lektorernas del. De sitter
fast i en lönefälla. En gång kravnivå, alltid kravnivå.
Nämligen, för både forskarnas del, t.ex. överassistenternas,
och professorernas del förefaller
det som om en positiv löneutveckling skulle ske
över tiden. Yngre personer har lägre kravnivå,
men ges möjlighet att meritera sig på ett sätt som
fungerar i lönesystemet. De kommer upp på kravnivå
5, 6 och 7. Logiken är ju att mer erfarna personer
med mera krävande uppgifter småningom
får högre kravnivå. De erfarna tar sig från 7 till8,
9, 10 och tom. 11. Och det är ju bra för forskarnas
och professorernas del, för så är det tänkt att lönesystemet
ska fungera.
Däremot har finns det tecken på att det inte
fungerat så för lektorerna, utan kravnivån förblir
densamma. Det här är illa för lektorerna del. Åtminstone
på Hanken har man inte skapat någon
transparens i arbetet kring kravnivåer. Det saknas
offentliggjorda motiveringar, tolkningar och linjedragningar
som tydliggör kravkartan och som
skulle fungera som riktlinje. Utan transparens är
det svårt att komma åt orsakerna till det här
problemet. På andra universitet, där man offentliggjort
dylika riktlinjer, har en del tolkningar varit
mot de ingångna avtalen. Det är inte bra, men
på grund av offentligheten kan man åtminstone
rätta till missförstånden. Det här lönesystemet har
kallats “UPJ”, “VPJ” och “YPJ”. Av de orsaker jag
här lyfter fram har jag döpt om lönesystemet till
“EPJ” (epäonnistunut palkkajärjestelmä).
Som lektorernas förtroendeman och huvudförtroendeman
har jag försökt köra enskillda
språklektorers yrkan på korrigering. I de förhandlingarna
har jag visserligen fått en del motiveringar
av arbetsgivaren. De kan låta typ, “eftersom
handledning i magistersavhandling inte ges och
språket inte kan läsas som huvudämne kan lektorn i fråga inte vara på kravnivå 6”. Om den här tolkningen
verkligen skulle tillämpas på alla språklektorer,
skulle ingen språklektor kunna vara på nivå
6. Då infaller frågan varför det här kriteriet inte
har tillämpats på merparten av språklektorerna
på Hanken som faktiskt – tack och lov – är i en
högre kravnivå. I den här frågan har jag bett om
handräckning av facket. Orättvist tycker jag och
orättvisor gör mig arg.
Också vi på Hanken ska ta i bruk den nya karriärstrukturen
för forskare och lärare. I framtiden
blir t.ex. vi universitetslärare / forskardoktor på
nivå två och universitetslektor på nivå tre. Här
hade jag hoppats på litet positiv hjälp och indirekt
hävstångseffekt i lönesystemet, även om det två
systemen inte skall kopplas ihop. Alternativt hade
jag litet naivt hoppats på litet generositet åtminstone
vad titeln gäller om nu bättre lön ska sitta så
hårt åt.
Men icke – där man på andra håll endast kräver
doktorsexamen (om ens det) för ett universitetslektorat
vill man på Hanken kräva docentkompetens
som bör konstateras genom Hankens
egna sakkunnigförfarande. Det här kan till vissa
delar till och med ses som strängare än kravet på
professorsbehörighet, eftersom professor inte behöver
ha disputerat (även om så oftast är fallet).
Så i stället för att först avancera till universitetslektor
och få mera krävande uppgifter och för
att sedan få högre kravnivå, gled avancemangsmöjligheterna
utom räckhåll för alla de lektorer
som har så omfattande “undervisningsskyldighet”
att det inte finns möjligheter till forskning. För
forskning ska inte ett språkcenter hålla på med.
Och de, som trots denna “omöjlighet” lyckas disputera
vid sidan av undervisningsbördan, är fortfarande
långt från behörighetskravet på docentkompetens.
Så vi har egentligen skapat två system: ett system
där forskare, som har tid för forskning i arbetsplanen,
forskar och får högre lön och bättre
titel. Småningom blir de docentbehöriga, får
högre lön, och kanske blir professorer, som får
högre lön etc. I det andra systemet, det för lektorerna,
sitter de fast i lönefällan. Det här gör mig
inte bara arg – det gör mig också besviken.
Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor
i marknadsföring vid Hanken
|