| Ledare
Ett nytt år med förändringar – igen?
Den ekonomiska misären fortsätter. Varför blir regressionen allt
längre? Man har skyllt på dålig produktivitet, höga enhetskostnader
och bristfälligt kunnande inom marknadsföring och produktutveckling.
Även fackföreningarna och de allmänbindande avtalen
har fått bära hundhuvudet. Till och med statsministern har kritiserat
den traditionella nordiska konsensusprincipen i Finland.
Ofta glömmer man bort hur otroligt stabilt underlag det finländska
samhället erbjuder företagsverksamheten. I hög grad får
vi tacka just den offentliga sektorn och speciellt vårt högklassiga,
på jämlikhet baserade utbildningssystem för detta. Två gånger i rad
har de centrala arbetsmarknadsorganisationerna kommit överens
om moderata lönepåslag och gått med på att förnya pensionssystemet.
De fackliga organisationerna har dragit sitt strå till stacken.
Från beslutsfattarhåll får vi ändå höra att den gamla arbetstakten
inte räcker till. Budskapet är diffust. För många skulle den
gamla takten innebära att jobbet görs noggrant, uppgifter sköts
med hjälp av datakommunikation också hemma på kvällen, och
man förbinder sig till arbetet. Ibland känns det dock som om även
de akademiskt utbildade borde ha dåligt samvete för otillräcklig
produktivitet samt enhetskostnaderna.
Högklassig utbildning och forskning är ett resultat av personalens
och studerandenas arbete. Dess kvalitet påverkas förutom av
arbetsinsats och personligt kunnande även av det mervärde som
är ett resultat av skapade nätverk men också av universitetets stöd
för sin egen grunduppgift (databaser, service, ledning av undervisningsverksamheten).
En central aktör som påverkar kvaliteten
är även den akademiska friheten. Till exempel är utgångspunkten
för högklassig undervisning den att varje lärare själv får bestämma
över en konstruktiv samordning av undervisningsplanen inklusive
undervisningsmetoder, inlärningsmiljöer och bedömning. Detta
bör vi hålla oss fast vid i produktivitetsdiskursen.
Någonting borde vi dock göra nu. För tillfället håller UKM på
att utreda det finländska utbildningssystemets utvecklingsbehov
i förhållande till högskolemodellerna i Danmark, Schweiz, Irland
och Nederländerna. I bakgrunden skymtar uppfattningen att nivån
på högskoleutbildning, kunnande och vetenskap här i Finland
bör höjas snabbare än i de konkurrerande länderna, för att den
ekonomiska tillväxten ska komma igång och skapa nya jobb som kräver avancerat kunnande.
Det är lätt att instämma till detta,
men synsättet har också sin avigsida.
Universitetets uppgift i dagens
samhälle är att bidra till ekonomisk
tillväxt. Detta är inte längre en port
till bildning och rikt inre liv utan en
garanti för framgång i den globala
konkurrensen.
ISedan Bolognaprocessen har
examina ständigt förnyats. Nästa
steg ska vara profilering av vetenskapsområdena.
Samtidigt betungas
personalen på flera håll av oro för
det egna utbildningsprogrammets
framtid. Möjligheten att koncentrera
sig på resultativt arbete har hamnat
i skymundan under reformernas
frammarsch.
I Tammerfors har tre högskolor
börjat utreda möjligheterna till djupare
samarbete. Sådana reformer
som förutsätter en stark insats från
hela universitetssamfundet bör
motiveras speciellt tydligt. Målsättningarna
ska vara lättbegripliga, och
de som ska förverkliga reformerna
– personalen – bör kunna engageras i
reformernas mål och genomföring.
En atmosfär som präglas av
osäkerhet är inte optimal för undervisningens
planering eller för beslutsfattandet
på institutionerna. De
reformer som planerats för år 2015
borde faktiskt bidra till att återställa
arbetsron och bekämpa den ständiga
osäkerheten.
Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL
- Painetussa lehdessä sivu 4
|