Kolumn

Ett brev från framtiden

Det här är ett nödrop från framtiden. Dualmodellen har slopats för ett antal år sedan och det har medfört katastrofala följder för både universiteten i Finland och för vårt land.

Det började med att lagen 2016 tillät språkcentren att sälja ut undervisningen till de som kunde undervisa billigast. Först ut var Villmanstrand, men det slutade inte där. Flera kom efter. Några nya lagar stiftades för att gynna experimentet T3, dvs. att slå ihop universitetet, tekniska universitetet och yrkeshögskolan i Tammerfors. Man påstod att det var ett försök.

Tyvärr hade man beredskap att göra mera. Innan T3 ens var färdigt stod vi inför nya faktum. Allt påbörjades naturligtvis före utvärderingen av T3. Universitetsreformen 2010 bleknade i jämförelse. I den politiska retoriken påstod man att detta var en ”Win- Win”-situation, men det visade sig vara en ”Loose-Lost-Lost”- verklighet. Omfördelningen av resurser skulle öppna för fantastiska möjligheter och arbetsfördelningen skulle bli tydligare mellan högskolor och universitet. Nu skulle Finland bli stort igen!

Det som infördes var en ”löpande band”-modell med billig kandidatutbildning i enorma grupper. Övergången från kandidatstudier till magisterstudier blev problematisk, eftersom studenternas beredskap för universitetsstudier hade blivit allt sämre som ett resultat av massutbildningen. Samtidigt togs kandidatutbildningen bort från universiteten. Eftersom en stor del av undervisningen och personalen var kopplad till kandidatutbildningen flyttades betydande resurser bort från universiteten. Våra universitet blev små och resursfattiga. Konstigt nog upplevde högskolorna däremot inte en överföring av universitetens resurser.

Politikerna och ministerierna (finansministeriet var aktivt i den här reformen) sålde reformen med löften om att resurser frigörs för forskning. Detta skulle gynna universiteten och vetenskapen. Tyvärr var detta inte fallet. Man tog i bruk en stark politisk styrning. Politikerna och ministerierna blev nu beställare som vet vad som behövs. Vår uppgift blev att leverera. Motargumenten bara rann av, arrogansen var omfattande. För varje strategisk satsning som de valde, visade det sig att vi måste ta många steg bakåt från forskningsfronten. Detta på grund av att de som bestämmer fortfarande inte vet var forskningsfronten finns. De definierar sådant som de kan artikulera, inte sådant som forskare funderar på.

En annan oroväckande trend är att färre numera söker sig till magisterstudier. Istället söker de sig ut i arbetslivet med en masskandidatexamen i bagaget. Eftersom språkstudierna var det första som offrades har de även mycket sämre språkkunskaper. Det visade sig att begreppet ”Pakkoruotsi” var ett virus som kunde sprida sig till andra språk. Studenterna vill inte lära sig språk: de sitter i enorma salar och övar med varandra eller utnyttjar ”pedagogiska” digiappar. Ingen lärare styr in uttal och meningsbildning till en begriplig nivå, bristen på individuell respons är total och ingen lär sig något. Finland dalar i internationella jämförelser och rankningar. Vår konkurrenskraft och export sjunker.

Åren 2016—17 kändes visionerna om ett fåtal universitet som utopier. Nu debatterar man inte om det ska vara 5—7 universitet, utan om 3 blir optimalt. Universiteten ska inte slås ihop, utan de överflödiga ska upphöra. Bara de bästa ska finnas kvar för allt annat kostar för mycket. Då är det bättre att låta högskolorna sköta resten billigt. Denna billighetsprofil vill yrkeshögskolorna egentligen inte ha, men det verkar bli så. Regionsatsningarna har lett till att de har blivit provinsskolor och massutbildning ger en entydig bstämpel.

Hur kunde det gå så här? En orsak var att faktaresistenta politiker ansåg att de stod över vetenskapen (”Kaikenmaailman dosentteja ja professoreita”). En annan orsak var att UKM tvingades gå i finansministeriets ledband och finansnissarna förstod sig aldrig på bildning, kvalitet i undervisning och vad forskning borde syssla med. De tyckte om siffrorna de tog fram. Nu har Finland körts i sank, vi lånar pengar av Grekland och förfasar oss över att den unga, förlorade generationen inte ens får jobb utomlands, trots att de vill söka sig bort. Nu har det blivit för sent att göra nåt, men inför 2017 hade vi ännu kunnat göra något.

---