Om framgångsrikt ledarskap i kunskapsorganisationer

Vid ett ledarskapseminarium för en tid sedan ombad jag en yngre forskare att beskriva vad som kännetecknar en framgångsrik forskare. Han svarade att en framgångsrik forskare är intresserad av sitt ämne, dedikerad, ensam och introvert. Jag blev aningen förvånad eftersom alla verkligt framgångsrika forskare som jag känner varken är ensamma eller introverta.

I en allt mera komplex värld har en forskande ensamvarg svårt att hänga med, eftersom tiden helt enkelt inte räcker till för alla intressanta forskningsuppslag, samtidigt som betydande extern finansiering oftast tillfaller forskargrupper. En enkel analys av årets nobelpristagare påvisar även att de alla har arbetat och lett framgångsrika forskningsteam. Ingen av nobelpristagarna är någon ensamvarg, utan alla har de i sin ungdom letts och formats i grupp, för att senare leda och utforma forskningsgrupper. På samma vis är det även i våra universitet. De framgångsrikare forskarna deltar i och leder forskargrupper. Den frågeställning som blir allt mer accentuerad i den värld vi lever i blir således hur dessa kunskapsorganisationer kan ledas framgångsrikt. För det är naivt att tro - som vissa forskare hävdar - att universitet eller forskargrupper inte kan ledas. De facto så leds dessa organisationer vare sig man så önskar eller inte. Den verkligt intressanta biten blir således hur dessa enheter bör ledas.

Ledarskapsprojekt vid Åbo Akademi

Efter ett styrelseseminarium 1996 vid Åbo Akademi under vilket en prorektor kom att mitt under sin presentation skälla ut en sekreterare för att hon hade gjort ett skrivfel i den overhead som professorn visade har Forskarföreningen vid Åbo Akademi (FFÅA) kommit att lyfta fram betydelsen av gott ledarskap. Detta har skett på olika vis bl.a. genom ordnandet av ett uppskattat ledarskapsseminarium 22.10.
2000 men vi inledde ledarskapsprojektet med en diskussion med den f.d. rektorn och när jag ser tillbaka kan man notera att det har skett en otroligt positiv utveckling inom ledarskaps-området. Ett stort tack går i detta sammanhang till Fortbildningscentralen vid ÅA, som ordnar utmärkta ledarskapskurser.

Men ännu är inte allt som det borde vara. Det är oftast de som minst behöver ledarskaps-utbildning som fortbildar sig och ännu får vi många klagomål till FFÅA beträffande gammalmodiga och insnöade professorer, som inte bryr sig om andra anställdas situation. Detta föranleder mig att ännu en gång lyfta fram FFÅA:s krav på obligatorisk ledarskapsutbildning för professorer. Ja, man kan faktiskt lära sig att bli en bättre ledare, och redan efter en dags träning kan man bli litet bättre. Självfallet är ledarskap dock inget som man behärskar på en gång utan det tar tid att lära sig känna sig själv och därigenom utveckla ledarskaps- talanger.

Det akademiska ledarskapet

Vad är det då som eventuellt kan utvecklas inom det akademiska ledarskapet? Utgående från forskningsprojekt och konsultationer i företag, banker och kunskapsorganisationer önskar jag drista mig att lista 7 egenskaper som generellt sett alla ledarskapsgurun också förefaller att beröra. Dessa faktorer tenderar även att omfattas av framgångsrika företagsledare och kan anses ligga bakom ledarskap som ger bestående resultat:

1. Lita på dina medarbetare

2. Beröm, motivera och samarbeta

3. Utveckla en vision, långsiktighet lönar sig

4. Keep cool

5. Uppmana till avvikande åsikter, världen förändras

6. Uppmana till risktagning

7. Var en expert men kom ihåg att förenkla.

Varje individ, forskargrupp, institution, fakultet och högskola är unik. Detta innebär att man bör variera och använda olika typer av ledarskap beroende på situationen. Den viktigaste faktorn för en forskningsledare är inte som många tycks tro att få budgeten balanserad, utan det viktigaste är att motivera medarbetare och studerande. En framgångsrik forskare bör besitta förmågan att fundera kring vad det är som kan tänkas motivera andra. För om relationerna till omgivningen fungerar torde det vara betydligt enklare att tillsammans fundera över de mål som kunskapsorganisationen bör uppnå. Detta innebär dock inte att forskningsledaren kan skjuta över allt ansvar, utan faktum kvarstår att de ekonomiska realiteterna långt styr forskningsinstitutionens verksamhetsmöjligheter, att visionerna bör manifesteras och att forskningsledaren bör föregå med gott exempel.

I en kunskapsorganisation är den viktigaste resursen personalen. Klarar man inte av att motivera den viktigaste resursen till inno- vation och tillväxt inom "nya" områden så ligger man risigt till. De bästa medarbetarna lämnar snabbt en dåligt ledd organisation och det är bl.a. den utvecklingen som vi bör arbeta för att stävja inom universitetsvärlden.

Anders Kjellman, Dr.
Ansvarig för Aronia-centret för
småföretagande och företagsutveckling,
ordf. för FFÅA.