Har Finland råd att bli välbärgat?

Under senaste höst gjorde man linjedragningar för universitetens verksamhet under de första åren av det nya årtusendet. Den av statsrådet godkända planen för utvecklandet av undervisningen och forskningen vid universiteten, den färska översikten publicerad av vetenskaps- och forskningsrådet samt de promemorior som publicerats av arbets-grupperna vilkas uppgift har varit att dryfta utvecklandet av finansieringssystemet beträffande universitetens driftskostnader och ett lagstadgat garanterande av universitetens basfinansiering - alla dessa granskar universitetens uppgift i det nationella innovationssystemet, deras resurstilldelning och resultatmålsättningar.

Skapandet av ny kunskap genom vetenskaplig forskning utgör grunden för en nationell utvecklingsstrategi som baserar sig på kunskap och kunnande. Hur väl utvecklingsstrategin lyckas beror på hurdan kvalitet och hurdana resultat den vid universiteten bedrivna forskningen kan uppvisa.

Enligt det program som Finlands regering godkänt skall universiteten utvecklas så att de förmår ansvara för högklassig grundundervisning, forskar-utbildning och vetenskaplig forskning. Den med offentliga medel finansierade grundforskningen utgör en kritisk resurs, och meningen är också att utveckla den offentliga finansieringen på så sätt att den högklassiga innovativa forskningen förstärks oberoende av vetenskaps- eller konstgren, och att den vedertagna politiken beträffande spetsenheter kommer att fortsätta.

I synnerhet den starka tillväxten inom företagens andel i finansieringen av forskning och produktutveckling har lyft fram betydelsen av samarbete mellan dessa företag, universiteten och forskningsinstitutionerna. Samtidigt har man alltmer börjat dryfta den offentliga sektorns andel i denna finansiering. Internationella jämförelser beträffande finansieringen av universitetens verksamhet visar hur mycket större prestationstryck som riktas mot universitetslärare och -forskare i Finland i förhållande till andra länder.

I en internationell jämförelse som baserar sig på köpkraftsparitet är det kalkylmässiga priset för ett arbetsår inom forskning vid universitet i Finland tjugo procent under medeltalet inom EU och närapå trettio procent under det nordiska medelvärdet. Detta förklaras i första hand av universitetens relativt knappa grundfinansiering, av vilken lönerna utgör ungefär två tredjedelar.

På basis av statistiken för 1995 var utgifterna för utbildningen inom universitetssektorn nästan fyrtio procent mindre än medeltalet i OECD-länderna. Om man använder forskningens och produktutvecklingens andel av bruttonationalprodukten som måttstock har Finland mycket snabbt blivit ett mönsterland med tanke på satsandet på kunskap; i jämförelsen mellan OECD-länderna orkar samma Finland sköta om sin framtid ännu när det gäller studiernas inledningsfas men tappar sedan greppet i fråga om resurstilldelningen för universitetens verksamhet.

Den starka tillväxten inom den forskning och produktutveckling som finansieras med privata medel behöver allt fler och allt bättre utbildade forskare. Vill vi möta efterfrågan förutsätter det en allt större offentlig finansiering av forskning och forskarutbildning som beaktar alla vetenskapsgrenar. Universiteten och forskningsinstitutionerna måste kunna tävla förutom om de bästa finländska begåvningarna också om de bästa utländska krafterna, något som blir möjligt med tillhjälp av både forskningsmiljöer och löner. Fastän jämförelserna mellan olika databaser visar att den finländska forskningen i genomsnitt representerar en internationellt sett hög nivå, är det orealistiskt att tro att det trots ett budgetunderskott på flera tiotals procent på något sätt skulle vara möjligt att nå framgång i den globala konkurrensen då det gäller att få fram ny information genom forskning på toppnivå.

Statens arbetsmarknadsverk har gjort en utredning som innehåller de statliga arbetsgivarnas syn på de statliga lönernas konkurrenskraft. Utred- ningen visar att den grupp som klarat sig allra sämst består av dem som verkar i lednings- och expert-uppgifter vid universiteten. I professorernas avlöning är det fråga om den högklassiga forskningens framtid vid våra universitet.

Arbetsmarknadsförhandlingarna har lett till ett resultat som innebär löneförhöjningar motsvarande den allmänna nivån, dvs. 3,1 procent för de statliga tjänstemännens del. Vi har all orsak att hoppas att den i avtalet inskrivna målsättningen, enligt vilken de statliga tjänstemännens löner som tydligt släpar efter nödvändigt skall rättas till, faktiskt förverkligas på så sätt att universitetslönerna höjs enligt de rekommendationer som arbetsgruppen för upp-följning av lönerna gett i sin slutrapport. Professorsförbundet tror att det nya kollektivavtalet med mer detaljerade underhandlingar som ännu skall föras om bl.a. justeringsmån, med tiden minskar löneklyftan och befrämjar lönernas konkurrenskraft.

Juhani Keinonen
ordförande
Professorsförbundet