Professorerna gick med i EI
Efter några års tvekan har Professorsförbundet anslutit sig till de högskoleanslutna lärar- och forskarförbunden inom den stora samarbetsorganisationen EI (Education International). Sedan april i fjol har förbundet varit med i ”utbildningsinternationalen” EI som har 24 utbildnings- och forskningsorienterade fackförbund och 54 kvalificerade lärarorganisationer samt ca. 850 000 medlemmar i olika delar av världen.
Till en början ville Pro- fessorsförbundet inte gå in i EI, som grundades för ca. sju år sedan. Inom förbundet ville vi vara säkra på att inte bara skolfrågor utan också sådana frågor som berör den högre undervisningen och universitetsutbildningen skulle diskuteras. Med tiden har EI allt oftare och tydligare signalerat sitt intresse för ”higher education”. Idag deltar Professorsförbundet i EI:s verksamhet tillsammans med sina närmaste grannförbund, Forskarförbundet och Universitetslektorernas förbund.
EI:s kongress 1998
Sina mest aktuella teser om behovet av högre utbildning spikade EI fast vid sin senaste kongress i Washington 1998. Dessa gäller ända till följande kongress sommaren 2001.
Högre utbildning (higher learning), hette det bl.a. i kongressens resolution, borde ge skydd mot auktoritära regimer. Den borde också värna om mänskliga rättigheter, demokrati och kulturell samt intellektuell tolerans. Alla människor, också de som lever i u-länderna, borde få möjlighet att skaffa sig högre utbildning. Universitetsstudierna borde, om möjligt, vara kostnadsfria. Finansieringen kunde gärna vara offentlig. Principen om institutionell autonomi bör upprätthållas, för att stöda akademisk frihet, forskning och undervisning.
Kongressen slog också fast ett antal policy-åtgärder: EI:s medlemsbas borde breddas, bl.a. borde man satsa på globala och regionala nätverksbyggen. Den högre undervisningen borde garanteras en tillräcklig kvot i statsbudgeten, i kamp med andra grenar av utbildningen. Rätten att göra kollektivavtal borde upprätthållas överallt (som bekant är denna rätt starkt beskuren i många länder utanför Norden, bl.a. USA). Institutioner och andra enheter vid universiteten borde administreras enligt modeller som godtagits av fackförbunden. Den högre undervisningen i u-länderna borde stödas med hjälp av EI-initierade regionala strukturer.
Den följande stora konferensen kring högre utbildning hölls i Budapest den 23-25 september 1999. De frågor som vi diskuterade i denna internationella församling varierade från strikt fackliga till professionella och samhälleliga. Låt oss presentera några av de problem som ventilerades i arbetsgrupperna.
Fasta tjänster, basresurser
En fråga är distansundervisningen, som inte alla känner till, men som är starkt på kommande, inte minst i u-länderna och de rikare ländernas marginella regioner. Hur står det till med teknologin och infrastrukturen i denna undervisning? Håller den god kvalitet? Kan den evalueras? Ger den sådan kunskap och kvalitet som den utlovar eller önskar åstadkomma?
En fråga av helt annan karaktär gäller autonomin. Är det rätt, undrar man, att gå åt institutioner genom ingrepp från myndigheter, interna maktorgan eller överordnade tjänstemän? Mycket av den kollegialitet som förekommit tidigare, har försvunnit på grund av ett antal strukturella förändringar och en förändrad arbetskultur. Vad kunde man göra för att befrämja solidariteten? Rätten och möjligheten att ha en fast anställning hyllades länge, men trenden har förändrats. Vilken position har den timförordnade akademikern? Och hur står det till med den som jobbar med beställningsforskning? Uppgifter som görs åt utomstående inrättningar, till exempel Världs-banken, utförs kanske hellre med hänsyn till beställarens och inte vetenskapens bästa. Socialt ansvar borde också kunna krävas av utomstående institutioner. Ett sätt att säkra vetenskapens framtid och forskningens objektivitet är att höja basresurserna. Detta krav har rests i många länder, bland dem Finland.
Privatisering, karriär, lön
Diskriminering och ojämlikhet behöver inte bara gälla så kallade lägre yrkesgrupper. Desto mer man privatiserar avtalsverksamhet, desto mer ökar risken för diskriminering bland olika kategorier – en del får bättre villkor än andra, både när det gäller inkomst och karriärgång.
En klassisk fråga för fackförbunden är förstås kollektiv-avtalen och den enskilda premieringen av ”duktiga” anställda. Rent allmänt, alltsedan 1980-talet, har det talats om en övergång från nationella till lokala avtal eller en till-lämpning av båda dessa former samtidigt. Just nu upplever vi en tid under vilken högre lön och premielön bäst uppnås med hjälp av evaluerad konkurrens.
Smala fack, breda fack
I Budapest-konferensens sista diskussionsrapport diskuterades fackförbundens modeller för samarbete. I vissa länder finns det enskilda fackförbund för olika grupper. I and-ra förekommer breda fackliga sammanslutningar för löntagare, tjänstemän och akademiskt professionella.
Ett fackförbund som specialiserat sig på sin profession har stor kunskap. Det kan vara starkt på grund av hög organiseringsgrad eller sär-skild position i samhället (jurister, läkare). Ett industriförbund och bl.a. kommunalt eller statligt organiserade förbund sväljer många löntagar-grupper som kan få bättre snålskjuts till fetare löneökningar än de specialiserade. Men det kan också bli tvärtom – man blir utspelad, ingen lystrar till de specifika egen-skaperna.
Oavsett organisationsform, heter det i en av grupprapporterna, måste alla ändå samarbeta på något sätt för att åstadkomma kollektivavtal och andra avtal med arbetsgivarna. Solidaritet, någon form av solidaritet behövs, åtminstone för stunden. Fackförbunden inom utbildning och forskning kan vinna på gemensamma allianser – om löntagarna jobbar på samma arbetsplatser (t.ex. vid universitet) eller tillämpar enahanda evalueringskriterier för att fastställa sina medlemmars lön.
Ralf Helenius
Professorsförbundet
Internationell sekreterare
|