Helsingfors-avtalet

Det preciserande tjänstekollektivavtalet för universitetssektorn har signerats för denna avtalsperiod. Utöver den tämligen anspråkslösa justeringsmånen (en halv procentenhet) innehöll dokumentet en betydande öppning i riktning mot de vid universiteten planerade reformerna av tjänstestrukturen. Konsistorium vid Helsingfors universitet fattade redan förra sommaren beslut om hur tjänstestrukturen vid landets största universitet skall utformas i framtiden och det var därför naturligt att kollektiv-avtalet gällde uttryckligen detta universitet. Å andra sidan finns det inget hinder för att detta system genom nya tjänstekollektivavtal införs också vid andra universitet.

Det mest iögonenfallande i det nya avtalet är att man frångått systemet med att en viss tjänstebeteckning är knuten till en enda löneklass, även om ansatser till detta kunde ses redan i det förra avtalet i form av de sk. superlöneklasserna A30 (professor) och A24 (lektor). Nu kombineras en tjänstebeteckning med en löneskala som gör det möjligt för universitetet att både främja en kompetensutveckling och belöna för ansvarsfulla arbets-uppgifter, utan att en person för högre lön måste söka en högre tjänst eller bli kallad till en sådan. Staten som arbetsgivare har emellertid fortfarande ebb i kassan och förhoppningsvis stupar inte hela reformen på att universiteten tvingas placera tjänsterna längst nere på skalan. Rättare sagt är det inget tvång i den situationen heller, men universiten kunde använda bristen på pengar som en god förevändning.

Det bästa i det nya avtalet är att tjänstebeteckningen universitetslektor bildar den sk. mellankategorin. På detta sätt kan avtalet om totalarbetstid utnyttjas maximalt ( i detta skede endast vid Helsingfors universitet) genom att på ett ändamålsenligt sätt betona antingen undervisning eller forskning där det lättast låter sig göras, nämligen i de till universitetslektorsbefattningen knutna arbetsuppgifterna.

Det mest väntade i det nya avtalet är (den indirekta) lösningen av problemet med timlärare i huvudsyssla. När dessa inte längre är nämnda i förteckningen över tjänstetyper torde detta kunna tolkas så att universiteten inte längre skall få ge dessa timlärare en lektors arbetsuppgifter till en lägre ersättning. Logiskt är också att utgå ifrån att staten som arbetsgivare tar ansvar för reformens utgifter. Om detta mot förmodande inte skulle vara fallet måste universitetet ändå beakta vad som i avtalet sägs om lönesättningen i fråga om sk. främmande tjänstebeteckningar, dvs. sådana som inte är nämnda i avtalet, nämligen att lön utbetalas enligt arbetsuppgifternas art.

Det mest förvånansvärda i det nya avtalet är att beteckningen universitetslektor förekommer i två kategorier och att den nya beteckningen doktorassistent i systemet motsvarar en av Helsingfors universitets konsistorium efterlyst tidsbunden post doc –tjänstetyp. I en situation där universiteten snart producerar upp till 1400 nya doktorer per år kunde man ha väntat sig att universiteten av alla sina fast anställda lärare hade krävt doktorsexamen eller motsvarande färdigheter. Vad gäller förutsättningarna för tidsbundna tjänster stadgas härom klart och tydligt i ämbetsmannalagen (9§). Eftersom det föreslås att en doktorassistent får utnämning för en treårsperiod borde denna tjänstebeteckning ha placerats bland de övriga tidsbundna och tillfälliga uppgifterna.

Det svagaste i det nya avtalet är kravet om att reformen inte får kosta något. När å andra sidan den gyllene regeln på arbetsmarknaden lyder att ingen skall få lägre lön efter en lönereform, kan detta innebära att reformen aldrig blir av. Detta är knappast den yttersta avsikten med avtalet. Det är också min fasta övertygelse att dellösningarna i helheten, befordran av överassistenterna och timlärarna i huvudsyssla till lektorer, kommer att ha en positiv totaleffekt, detta emellertid under förutsättning att kompetenskraven för befattningstypen står i rätt relation till dess arbetsuppgifter.

För en universitetslektors del betyder detta doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens eller konstnärlig yrkesskicklighet samt vad gäller pedagogisk skicklighet utmärkta insikter i universitetspedagogik. För det sistnämnda kravets del är den närmare definitionen och utbildningen ännu endast i planeringsskedet.

Det mest hoppingivande i det nya avtalet är förmodligen när allt kommer omkring att avtalsperioden är endast ett år och att det snart är möjligt att rätta till felen. Avtalet är emellertid till basstrukturen sådant att det är bättre att justera det redan existerande än att börja skapa ett helt nytt system. En annan god sak är att frågan om en lönereform på basen av en logisk relation mellan hur krävande arbetet är och lönenivån nu är löst. Allt detta dock förutsatt att löneskalorna kan användas i deras totala omfång.

Vesa Kulmala
ordförande,
Universitetslektorernas förbund