Bologna 1999: utveckling av den högre undervisningen i
Europa
Bologna 1999 (ref. tex. http://www.unige.ch/cre)
är en deklaration om den högre undervisningen i Europa
som undertecknades av 29 europeiska undervisningsministrar den
19 juni 1999 i nämnda stad. Antalet undertecknare borde ha
varit 30, men Lichtenstein glömdes bort. I deklarationen
som bygger på Sorbonne deklarationen av 1998 och texten
i Magna Charta Universitatum signerad av europeiska universitetsrektorer
i Bologna år 1988 framhävs den högre undervisningens
betydelse för samhällsutvecklingen samt behovet av en
genomskinlighet hos högskoleexamina. Med Bologna 1999 har
man startat en process som skall vara slutförd år 2010
och som har sin första uppföljningskonferens i Prag
i maj år 2001. Initiativet till reformer har kommit uppifrån,
men nu är det skäl för universitetsfolket att granska
deklarationen och aktivt ta del av utvecklingsprocessen.
Ett av målen som slås fast i deklarationen är
skapandet av en sameuropeisk grund för den högre utbildningen.
En sådan grund antas förbättra medborgarnas möjligheter
till anställning samt till mobilitet, vilket i sin tur gör
den europeiska utbildningen mera konkurrenskraftig i en internationell
jämförelse. Avsikten är inte att standardisera
eller uniformera den europeiska högre utbildningen, tvärtom
poängteras det att de europeiska länderna skall kunna
bibehålla sin särprägel och autonomi. Den akademiska
friheten, som den dikteras i Magna Charta, utgör fortfarande
en central princip. Man söker en gemensam europeisk strategi
för gemensamma problem, och man behöver ett system för
hur de individuella lösningarna skall kunna jämföras
med varandra.
Den högre utbildningen skall bygga på två huvudcykler:
en lägre (undergraduate) och en högre (graduate) examen,
där den första examen (Bachelor) skall omfatta minst
3 år och ge rätt till fortsatta studier (Master/Doctor)
samt vara relevant för arbetsmarknaden. I finländska
förhållanden måste vi gå in och analysera
vad detta betyder. Universitetsstudierna är för tillfället
upplagda så, att magistersexamen är slutmålet.
Kan vi fortsätta på samma linje eller skall vi ge kandidatexamen
större tyngd? Undervisningsministeriets tjänstemän
har redan aviserat att kandidatexamen borde ges större tyngd
(med hänvisning till Bologna 1999?), men denna finns inte
ännu med i ministeriets resursfördelningsmodell ej heller
har den fått status av en examen som magisters-examen skall
bygga på. Om vi omvärderar vår kandidatexamen,
finns det risk för att den påbyggnadsexamen som i Bologna-deklarationen
kallas för Master´s eller Doctor´s -examen helt enkelt är
en doktorsexamen. Vi har några år på oss att
avgöra hur vi vill ha det. Yrkeshögskole-examen måste
även få en plats i detta system.
Studentmobiliteten kräver ett system i likhet med ECTS-systemet
(European Credit Transfer System) enligt vilket studieprestationer
omräknas och jämförs. I Finland använder vi
studieveckor för att ange studiernas omfattning, men brister
i systemet finns. Studieveckorna i olika ämnen är inte
helt jämförbara för att inte tala om att de ibland
inte är jämförbara inom samma ämne. För
en utveckling av ECTS-systemet måste vi i Finland först
få till stånd en diskussion om studieveckornas jämförbarhet
inom varje fakultet och sedan utveckla denna diskussion till en
diskussion mellan fakulteterna. Då vi har en klar uppfattning
om studieveckans omfattning kan vi gå till en europeisk
jämförelse. Ett års heltidsstudier ger 60 ECTS-poäng,
men hur många studieveckor motsvarar detta? 30, 40 eller
50 sv. eller något annat?
Det har sagts att de kommande utmaningarna i samhället kräver
att studenterna relativt fritt skall kunna kombinera kurser i
sin examen. Studenterna har en känsla för vad som ligger
i tiden och de studerar effektivast och lär sig mest om de
får syssla med det de tycker om. De individuella lösningarna
både på lands- och individnivå ställer
krav på jämförbara kriterier och metoder med vilka
man bedömer en examen. Man behöver alltså även
ett europeiskt samarbete kring en kvalitetsförsäkring
för den högre undervisningen.
Björn Fant
ordförande,
Forskarförbundet
|
