Om tjänstestrukturen och lönerna

Det omöjliga har mot förmodan blivit möjligt: staten som arbetsgivare har på eget initiativ börjat korrigera den kraftiga eftersläpning i lönerna som en undersökning på statens initiativ givit till resultat. Det är knappast det dåliga samvetet som är orsak till att staten vill dölja tidigare fattade felaktiga lönebeslut utan det torde vara fråga om att man insett att den enda utvägen är att nu göra något utöver de normala lönejusteringarna.

Utdelningen av de sk. Valpas-pengarna är en åtgärd i rätt riktning, men den är inte tillräcklig; det behövs tiotals sådana innan målet är nått. Det var inte heller så lyckat att splittra den budgeterade summan i små poster, men det bör medges att också ett annat förfarande hade varit problematiskt. Om man till exempel hade startat med att höja universitetsrektorernas löner med det dubbla så att professors- och lektorslönerna skulle ha utrymme att utvecklas hade nog rektorernas förmän i statsförvaltningen haft ett och annat att invända.

Lönejusteringarna förverkligas naturligtvis endast under förutsättning att statens budgetproposition antas av riksdagen.

Reformen av tjänstestrukturen vid Helsingfors universitet har allvarliga problem med lönesättningen. På grund av att det samtidigt är fråga om en lönereform är intresseorganisationerna speciellt intresserade av utveckligen på den fronten. De olika tjänstekategorierna har olika löneklasser och det är därför möjligt att låta arbetets svårighetsgrad och ansvaret bestämma lönenivån på ett mera rättvist sätt än tidigare.

Modellen gör det möjligt att avancera i karriären och flexibiliteten i tjänstekollektivavtalet kan utnyttjas bättre än tidigare. Det är därför ingen överraskning att Helsingfors-modellen väckt intresse också vid andra universitet. De första tjänstetillsättningarna från och med början av januari är följ-aktligen föremål för ett speciellt stort intresse.

Universiteten i östra Finland har tillsammans planerat en reform av lönestrukturen och Kuopio universitet har vidareutvecklat modellen till att gälla endast den undervisande personalen, vilket också från början var ett enstämmigt krav från lärarorganisationerna. Resultatet är en process som visserligen strävar till en omsorgsfull analysmodell men som med tiden förmodligen blir så tung att den på ett rimligt sätt kan förverkligas endast ge-nom beslut av en överordnad.

Modellens förmåga att skilja åt olika kategorier är också tvivelaktig: av tolv lönegrupper gäller de två högsta nästan utan undantag professorer och uttryckligen då samtliga professorer.

Den största svagheten i systemet kan emellertid komma att bli den, om än bara teoretiska, möjligheten att utvärderingarna senare skulle komma att leda till att lönerna sjunker. En sådan modell köper fackförbunden inte.

Tammerfors universitets lönereform verkar lättare och mera praktisk än motsvarande modell i Kuopio. Tammerfors-modellen består av endast sju kravnivåer för samtliga kategorier av anställda och löneskillnaderna skapas som ett resultat av utvärdering av den personliga arbetsprestationen och den därmed sammankopplade personliga löneandelen. Man skulle då bortse från den ideologi som baserar sig på olika kravnivåer. Modellen ger emellertid inga garantier för en viss lönenivå, möjligen med undantag av den period då systemet tas i bruk.

Yrkeshögskolornas avlöningssystem innehåller förutom lönegraderingar också ett system för garantilöner, där minimilönen stiger stegvis i takt med att arbetstagaren får mera erfarenhet. Detta kunde vara en modell också för universiteten. Man borde också fästa uppmärksamhet vid lönehierarkin som nu inte är rättvis och som utan tvivel snedvrider rekryteringen.

Den kraftigt stigande mängden studerande vid universiteten borde leda till nyrekrytering av ordinarie lärare, men så är inte fallet utan antalet lärare har varit detsamma redan under tjugo år. Däremot har den avgiftsbelagda serviceverksamheten ökat kraftigt och med den antalet anställda genom annan finansiering än genom budgetmedel. Till exempel doktoranderna undervisar allt mer. Det är förståeligt att de vill få undervisningserfarenhet för att sedan kunna söka ordinarie undervisningstjänster, men det skulle vara viktigt att en doktorand, möjligen inom tjänsten, först deltar i en kurs i universitetspedagogik och efter den eller jämsides med den som övertidsarbete och mot ett timarvode ger timundervisning för att få praktisk erfarenhet av undervisning. Detta skulle motverka en ytterligare snedvridning av tjänstestrukturen vid universiteten.

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund