Ska vi fortsätta att
tro på jultomten?

Efter att högskolornas utvecklingslag blivit antagen borde man förvissa sig om att de beviljade tilläggsanslagen tillfaller grundutbildning-en eftersom behovet där är störst.

Kort och gott, pengarna borde användas till en förbättring av den undervisande personalens tjänstestruktur och löner.

Jämfört med andra lärarkategorier är universitetslärarnas löner kraftigt eftersatta.

När vi undervisar vid de allra högsta läroinrättningarna med de högsta behörighetskraven borde vi ha rätt att kräva att lönen för arbetsinsatsen också skulle vara den allra högsta. Tyvärr finns det för lektorernas del en eftersläpning på 10 000 mark och för professorernas del ännu mer. Och detta tillägg borde gälla månadslönen, inte årslönen!

VALPAS-processen gav hopp om ett genombrott. Staten utredde sin lönekonkurrenskraft som arbetsgivare och resultatet var att lönerna justerades kraftigast i den övre ändan av löneskalan. Detta är en åtgärd som de facto borde motivera tjänstemännen att höja sin kompetens, eftersom en förbättrad kompetensutveckling ger högre lön. VALPAS-processen är emellertid ytterst långsam. Efter två omgångar kan dock konstateras att utveckling-en går i rätt riktning.

I snart tio år har man försökt utveckla en reform av lönesystemet baserad på en bedömning av hur krävande arbete det är fråga om. Modellerna har hittills varit antingen för arbetsgivarstyrda eller hopplöst tunga mekanismer som inte givit möjlighet till andra löneskillnader än de som arbetesgivaren åstadkommer med personliga lönetillägg. I själva verket är det ganska svårt att se hur en bedömning av hur krävande ett arbete är kunde ge goda resultat för universitetsundervisningen, där varje lärare är expert inom sin ibland tämligen smala sektor och där inte ens kollegerna alltid är kapabla att bedöma arbetsprestationen.

Det sk. Helsingfors-avtalet, ett preciserande tjänstekollektivavtal för tjänstestruktur och avlöning, ger möjlighet till betydande reformer vad gäller en förbättring av universitetslärarnas löner eftersom de till tjänsterna knutna lönerna är graderade och preciserade med olika typer av anmärkningstexter. Det finns emellertid en svaghet i systemet: arbetsgivaren på-står att det inte finns pengar att förverkliga de goda intentionerna fastän man tillstår att något borde göras.

Hur är det då möjligt att vi vid våra universitet ändå har kompetenta och intresserade universitetslärare? Orsakerna är många: det är fråga om ett självständigt arbete med stora utmaningar och läraren får undervisa fullvuxna människor och arbeta i internationella miljöer där det finns goda möjligheter till meritering. Många får forska med modern apparatur och i sällskap med motiverade och kunniga arbetskamrater.

Universitetslärarens första bisyssla är ofta forskning utan lön. Ur facklig synpunkt är detta naturligtvis inte acceptabelt, men det är för-ståeligt att intressebevakningen får ge vika för universitetskarriären i ett visst skede i livet. På lång sikt måste man ändå ha den inställningen att vår arbetsgivare underlåter att betala för något som kan erhållas gratis.

Vad kan vi då göra för att höja våra löner?

Ett gott strategiskt alternativ kunde vara att också inom den statliga sektorn göra undervisningen till ett eget separat avtalsområde, vilket skedde inom den kommunala sektorn år 1984 som en följd av en lärarstrejk. Det är osannolikt att man kunde få ett separat avtalsområde inom den statliga sektorn med mindre än en strejk; eller kanske det ändå skulle löna sig att fortsätta att tro på jultomten.

Läsarna tillönskas en fridfull jul

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden s. 4)