Ekonomin bör tryggas

Universitetens basfinansiering har redan länge väckt oro bland de universitetsanställda och speciellt bland lärarna. Att högskolomas utvecklingslag inte fick passera budgetbehandlingen i höstas väckte stor bestörtning. När lagen nu på nytt kommer upp till behandling i riksdagen ser det ut att vara möjligt att rätta till bristema i den förra propositionen och på detta sätt nå en viktig och snar lösning i ärendet.

Vad är det då som för närvarande är karaktäristiskt för universitetens basfinansiering? Det har dock under de senaste åren skett en absolut och jämnt fördelad ökning av medel till universiteten. Å andra sidan har emellertid satsningama per studerande och examen minskat betydligt. Följaktligen har universitens nya uppgifter ökat snabbare än de medel som beviljats för dessa verksamheter.

Å ena sidan kan man hävda att effektivitet-en vid universiteten har ökat, å andra sidan kan man förundra sig över varför andelen överförda medel hela tiden växer. Om denna andel överskrider 10% kan detta antingen vara ett tecken på ineffektivitet i ekonomiförvaltningen eller på en vilja att gardera sig mot eventuellt sämre tider för universitetens ekonomi.

Finansieringsstrukturen visar en betydlig ökning av utgiftema för lokaliteter samt av den extema finansieringen. Inom de strama budgetramama har det skett en relativ minskning av grundutbildningens andel. Speciellt vad gäller utgiftema för universitetens lokaliteter borde en snabb utredning göras om huruvida den instans som har ansvar för utbildningen kunde uppbära måttligare hyror av sig själv. Ökningen av den extema finansieringen är heller ingen räddningsplanka så länge man debiterar endast 15% för att täcka de allmänna kostnader som förorsakas universitetet av den verksamhet som finansieras med dessa extema medel. Nivån borde i själva verket vara 40-50%.

Också de kalkylmodeller som används vid utdelningen av pengar borde göras till föremål för en mera kritisk granskning. Det är positivt att undervisningsministeriet nu gått med på att ta hänsyn också till annat än avlagda magisters- och doktorsexamina. Att omfattningen av verksamheten nu beaktas i högre grad är ett steg på vägen, men det är ännu en lång väg att gå innan kvaliteten på resultaten kan mätas på ett tillfredsställande sätt. Det är ingen god utveckling att modellen för utdelning av medel universiteten emellan som sådan kopieras för intemt bruk inom universiteten. Undervisningsministeriet vamade för detta, men tyvärr har det på vissa håll inte haft någon verkan.

Antalet studerande förutspås fortsättningsvis öka i framtiden. Detta borde inte betraktas som någon självklarhet, speciellt om man inte är redo att öka antalet permanent anställda lärare i samma proportion. För att kvaliteten på verksamheten skall kunna förbättras borde man kanske till och med minska antalet studerande inom vissa utbildningsområden, kanske med undantag av de områden som hotas av lärarbrist. Detta kunde eventuellt öka motivationen och kvaliteten på studieresultaten bland de studerande. Ifall den nya versionen av utvecklingslagen stöder denna typ av utvecklingslinjer kan vi kanske bli kvitt de nedskämingsfenomen som låg den förra text-versionen till last.

Viktigast är emellertid att den nya utvecklingslagen stiftas och att den tryggar åtminstone den ökning i basfinansieringen som i mars överenskommits i besluten om budgetramarna.

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden sivulla 4)