Om universitetens samhälleliga ställning
Universiteten grundades en gång i tiden för att ta
hand om den andliga bildningen i samhället. Universitetens
ställning och verksamhetsformer har växlat beroende
på samhällets krav och inställning, men universiteten
har kunnat behålla en viss integritet som är kopplad
till begreppet akademisk frihet. Universitetens centralaste uppgift
är utbildningsuppgiften. Organisatoriskt är universiteten
indelade i fakulteter. De äldsta universiteten hade fyra
fakulteter: den teologiska, den juridiska, den medicinska och
den filosofiska. Då verksamheten har utvidgats har fakulteterna
indelats i sektioner och nya fakulteter har uppstått. Vi
har i Finland ett väl utbyggt universitetssystem och regionala
aspekter samt samhälleliga nyttokrav är en inte oväsentlig
del av universitetens resultatansvar.
Det senaste årets diskussion om universitetens basfinansering
har nu kommit in i ett läge där vi måste definiera
samhällets ansvar för universiteten. För vad har
vi våra universitet och hur skall universitetens verksamhet
dimensioneras? Det råder konsensus om att samhället
behöver universiteten som institutioner där fri forskning
får frodas och där den högsta utbildningen ges.
Principen om den fria forskningen är central. Det vetgiriga
samhället frågar efter innovationer och erfarenheten
visar att de största upptäckterna görs på
ett oväntat sätt. De är inga beställningsverk.
Vi måste ge forskningen frihet att välja och definiera
sina mål och metoder samt verksamhetsformer.
Nedgången i universitetens basfinansiering har delvis kunnat
kompenseras med extern finansiering. Forskningverksamheten har
kunnat upprätthållas via den externa finansieringen
och undervisningen kan skötas via köp-tjänster
som blir möjliga i en rörlig ekonomi. Då den externa
finansieringens andel ökar, ökar även ett visst
beroende till finansiären och principen om den fria forskningen
naggas i kanterna samtidigt som samhället något glider
från sitt ansvar. Minskar basfinansieringen, minskar undervisningsresurserna
och examina produceras till ett lägre pris. Är då
verksamheten effektivare eller har man prutat på kvaliteten?
Hur definierar vi examens kvalitet? Kvaliteten kan mätas
med olika kunskapsindikatorer, men en viktig indikator är
även examens efterfrågan. Efterfrågan mäts
på arbetsmarknaden. Samhället gör via undervisningsministeriet
en beställning på antalet examina och vid resultatförhandlingarna
bestäms examens pris. Den senaste trenden har alltså
varit, att man velat betala allt mindre för en examen. Denna
trend måste vi bryta. Kan man få mera betalt för
en examen eller skall produktionen minskas? Vårt utbildningspolitiska
program bygger på att antalet examina skall utökas,
vilket borde tillföra mera resurser till systemet, men tillskottet
har inte motsvarat behovet och man kan alltså förutse
en kvalitetssänkning. Ett upprätthållande av kvaliteten
skulle kräva en volymmässig minskning av examina. Diskussionen
om en produktionsminskning är dock svår att föra.
Den är emot den politiska trenden och den för in på
prioriteringsfrågor.
Universitetsanställda och deras fackförbund samt studenterna
är angelägna om att få diskutera universitetens
ställning med de politiska beslutsförfattarna. Förståelse
för vår sak har vi fått i riksdagen, men det
har varit svårt att komma framåt i diskussionen om
substansfrågorna med beslutsfattarna vid undervisningsministeriet.
Skall universiteten få utvecklas så, att de alltmera
är beroende av de resurser de kan skaffa på den fria
marknaden? Samhället är dock villigt att finansiera
och köpa den största andelen av universitetens tjänster.
Hur definierar vi kvalitetskraven och var sätter vi de volymsmässiga
gränserna? Målsättningen bör vara att vi
skall ha kvalitetsmässigt högt-stående universitet,
där den fria forskningen får frodas och där den
högsta utbildningen ges. Utbildningens kvantitet har redan
nått det eftersträvade målet.
En skön och avstressande sommar tillönskas
Acatiimis alla läsare!
Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet
(painetun lehden sivulla 4)
|