Resultattänkandet och tjänstestrukturen
Universitetsvärlden har under de senaste åren varit
utsatt för starka omvälvningar. Resultattänkandet
har lett till olika slag av effektiveringsförsök, särskilt
i forskningen, grundundervisningen och forskarutbildningen. Ett
klassiskt vetenskapsuniversitet är numera ett minne blott
och i stället har kommit något som allmänt benämns
som massuniversitet där den personliga forskningen inom ramen
för tjänsteplikten inte synes ha något särskilt
värde.
Massuniversitet är ett obehagligt namn för en beklämmande
utveckling. Den som valde sitt yrke i den akademiska sektorn ännu
på 1980-talet känner sig inte till alla delar hemma
i denna process. Jag hör själv till denna grupp.
En nästan komisk paradox är att universitetslagen
från år 1997 i 2 § stadgar att "universiteten
har självstyrelse". Det är en enkel mening, men
fjärran från sanningen. Universitetsfinansieringen
styrs förbi denna lag. Pengar är det verktyg med hjälp
av vilket utifrån kommande krav lätt kan genomföras
i våra universitet. Antingen ges inte medel alls då
det hänvisas till extern finansiering som den rätta
kanalen eller sedan styrs pengar till sådana aktiviteter
som uppfyller de uppställda och närmast statistiska
kraven utan att universitetens historiska perspektiv i tillräcklig
grad beaktas. Den dag då klassiska humanistiska ämnen
såsom filosofi, litteraturvetenskap och konstvetenskap anses
"onödiga" betecknar definitivt slutet på
ett civiliserat och humant universitetsväsende.
Rollen av en Don Quijote eller att acceptera
Att man på professors- och lärarnivå känner
sig bekväm eller obekväm med utvecklingen är dock
betydelselöst, emedan universitetens verksamhet måste
basera sig på realiteter. Givetvis står det vem som
helst fritt att politisera och kritisera fattade beslut, var och
en kan försöka påverka utvecklingen i rätt
riktning och intresseorganisationerna samt universiteten kan solidariskt
försöka påverka händelseförloppet, men
allt detta hjälper föga i den omedelbara vardagen.Utgår
man från hypotesen att vardagen i undervisningen (inklusive
forskarutbildningen) förutsätter uppfyllande av examensmålsättningarna
vid äventyr av ekonomiska sanktioner finns det två
grundmöjligheter att reagera.
Man kan ta sig rollen av en Don Quijote och kämpa mot allt
tänkbart. Den andra möjligheten är att acceptera
avsaknaden av verkliga maktbefogenheter och acceptera det rådande
läget, även om nödvändigtvis inte på
sikt. Det är inte en enkel sak att ge innehåll åt
den senare tanken. Man kan analysera läget så att exempelvis
de nationellt stipulerade examensmålsättningarna är
endast en modeföreteelse som försvinner lika snabbt
som den anlände. Det är bara att hålla sig flytande
några år och allt går över. En annan analys
omfattar medgivandet av väsentligt ändrade och bestående
förhållanden i universitetsvärlden, oavsett om
man personligen vill det eller inte. Analyserar man läget
på det sistnämnda sättet leder detta till att
man är tvungen att granska olika faktorer i akademins och
enheternas verksamhet och eftersträva sådana "förbättringar"
som motsvarar utvecklingen. En av faktorerna är tjänstestrukturen.
Kan en enhets gällande tjänstestruktur tillgodose de
krav på resultat som har uppställts?
Tjänstestrukturen och akademilektorat
Tjänstestrukturen består som bekant av en stomme innefattande
professor och assistent. I särskilda fall har det ansetts
ändamålsenligt att inrätta överassistenturer.
Lektorat har traditionellt uppfattats som rena undervisningstjänster,
men sådana finns endast i vissa särskilda sektorer
såsom i språk och i ekonomiska vetenskaper. Genom
extern finansiering ordnas dessutom olika forskartjänster.
Effektivitetstänkandet har givit upphov till nya aktiviteter.
I syfte att förbättra genomströmningen (sic!) av
studerande har man redan nu på många håll ansett
att lektorat som rena undervisningstjänster ger möjligheter
till förbättrad effektivitet. Emedan ny finansiering
inte har kommit i fråga ändras existerande andra tjänster
till lektorat. Kompetenskraven är de normala. Utöver
denna utveckling debatteras en ny typ av lektorat som förutsätter
doktorskompetens. Vid Helsingfors universitet används benämningen
universitetslektorat. Vid Åbo Akademi har en diskussion
om inrättande av motsvarande tjänster, "akademilektorat",
inletts. Tanken har varit att löneklassen ligger i A 24-A27.
Som en detalj kan påpekas att det givetvis i detta skede
är omöjligt att införa en högre löneklass
än A 25 så länge som det finns professorer i löneklassen
A 26. Först bör samtliga professorer vid akademin ställas
minst i löneklass A 28, därefter kan akademilektoratens
tilltänkta löneklasser i sin helhet genomföras.
Det finns uppenbart delade meningar i akademin om den nya typen
av lektorat. Givetvis kan sådana tjänster inte inrättas
utan finansiering, men lämnar man bort denna självklarhet,
kvarstår fortfarande vissa principiella frågor. Ger
akademilektorat mervärde i relation till uppställda
målsättningar?
Det har framförts att akademilektoraten är viktiga
för unga doktorer som inte har professorskompetens. Den akademiska
karriären får en lämplig början. Det är
berömvärt att sträva efter belöningar, men
ett sådant argument saknar grund i verkligheten. Skall de
begränsade medlen faktiskt användas såsom något
slags pris? Grundargumentet är att ett akademilektorat skall
bidra till en verksamhet som bättre än andra alternativ
säkerställer enhetens framtid. Samma argument gäller
dessutom lektorat i övrigt. För akademilektorat uppstår
också frågan i vilken mån undervisningsskyldigheten
skall betonas framom forskning och om det kommer att finnas högt
utbildade personer som är intresserade av sådana tjänster.
Vid den fakultet som jag representerar (ekonomisk-statsvetenskapliga
fakulteten) har företagsekonomiska institutionen tagit ett
första initiativ till införandet av "akademilektorat"
samtidigt som tjänstestrukturen också i övrigt
justeras. Kostnadsbelastningen för institutionen ändras
inte. Initiativet är intressant och det har argumenterats
med stöd av de resultatkrav som enheten har påförts.
Denna kombination är enligt min mening godtagbar och jag
kan inte se initiativet i annan än positiv belysning. Det
är något som jag uttalat mig om i allmänna drag
redan tidigare.
Assistenturerna har nu mera än någonsin ett stort
värde
Att man i olika enheter vidtar åtgärder i effektivitetens
namn är en sak. Att toppstyra tjänstestrukturen med
tillämpning av den gamla principen i Finland att endast en
sanning gäller är däremot förkastligt. Det
är viktigt att de enheter vid akademin som har ansvaret för
resultaten själva skall få välja hurudan tjänstestruktur
som passar dem bäst. Under en sådan förutsättning
är det inget fel i att gå in för en ökad
flexibilitet. Diskussionen om tjänstestrukturen har också
sina risker. Nu uttalas det allt oftare att de traditionella assistenturernas
tid är över. Forskare skall utbildas i forskarskolor
och genom extern finansiering. Jag undrar om inte sådana
ställningstaganden är alltför onyanserade. Assistenturerna
har nu mera än någonsin ett stort värde. Befattningen
ger underlag för forskning vid en institution och mindre
bemedlade enheter får en skälig möjlighet att
utbilda forskare, bara för att nämna två viktiga
argument. Forskarskolorna är riksomfattande och ger inte
samma anknytning till en institution. Befattningarna är,
om möjligt, ännu sämre betalda än assistenturerna.
Jag har ovan berört endast tjänstestrukturen i belysning
av den allmänna utvecklingen i universitetsvärlden.
Givetvis är en sådan diskussion bristfällig, emedan
också andra aspekter påverkar enheternas möjligheter
att klara sig i denna hårda värld. Exempelvis frågan
om tillräcklig kvalitativ och kvantitativ rekrytering av
nya studentkullar är central, kanske genom effektiverad marknadsföring
och ökat samarbete med yrkeshögskolorna.
Hannu Honka
dekanus
ekonomisk-statsvetenskapliga
fakulteten vid Åbo Akademi
(painetun lehden sivulla 16-18)
|