• pääsivu
  • sisällys
  • NORDEN I FOKUS

    Det stormar kring universitetspedagogiken
    i Sverige


    I Universitetsläraren 4/2001 står det att läsa att alla lärosäten ska utarbeta riktlinjer för bedömning av pedagogiska meriter. Blivande högskolelärare måste genomgå en tio veckors utbildning i högskolepedagogik för att få fast anställning. Dagens lärare ska erbjudas kompetensutveckling i bland annat IT. Dessa är några av förslagen i betänkandet "Nya villkor för lärandet i den högre utbildningen". Docent i pedagogik och tidigare rektor för Högskolan i Borås, Anders Fransson, är utredaren bakom betänkandet, som nu har fått känslorna att svalla.

    Liksom i Finland har också de svenska universiteten och högskolorna fått kämpa med minskade resurser. Under de senaste tio åren har t.ex. antalet studenter fördubblats, medan antalet lärare bara ökat med hälften. I siffror innebär det att relationen lärare studenter i Sverige år 1990 var 1:12, men år 1999 1:16 (situationen i Finland är som bekant ännu sämre). Det här ställer förstås ökade krav på lärarna.

    Anders Fransson understryker i sitt betänkande behovet av kompetensutveckling, till exempel i IT-kunskap. Idag kan så gott som alla lärare kommunicera per e-post, men så fort det blir fråga om att skicka bilagor uppstår ofta problem. Det återstår alltså mycket att lära. "Högskolepedagogiken är mycket eftersatt", fortsätter han. I betänkandet föreslås således tio veckors pedagogisk utbildning för alla som söker fast anställning, senast från och med år 2002. För att markera vikten av detta föreslås ett tillägg i högskolelagen med innebörd att den pedagogiska skickligheten ska väga lika tungt som andra meriter för en fast anställning. Vidare föreslås att den ena av två sakkunniga som ska yttra sig över en sökandes meriter ska göra en ingående granskning och redovisning av den sökandes pedagogiska kvalifikationer.

    Bakom förändringsförslagen står således också befordringsreformen som strävar till att garantera en skälig kompetensutveckling bland universitets- och högskolelärarna. Och enligt den senaste rapporten om befordringsreformen har de nytillsatta professorerna bättre pedagogiska meriter än sina kolleger (se www.hsv.se). Reformen gör det möjligt för till-räckligt kompetenta lektorer att bli befordrade till professorer. När en lektor befordras till professor ska pedagogiska meriter värderas lika högt som vetenskapliga meriter. Större vikt läggs på pedagogisk skicklighet än tidigare. Mycket tyder därför på att de nya professorerna lever upp till högre pedagogiska krav än professorer som tillsattes innan befordringsreformen infördes.

    Galna pedagogiksjukan?

    Reaktionerna på förslaget om obligatoriska kurser i universitetspedagogik låter inte vänta på sig. I nummer 6 i Universitetsläraren kommenterar Lasse Ekstrand från Högskolan i Gävle den nya modellen med rubriken "Varning för galna pedagogiksjukan". Enligt honom behöver högskolan inte fler "diplomerade pedagoger", utan fler intellektuellt kompetenta - och uppfyllda - föreläsare. Anmärkningsvärt här är att Ekstrand tilldelats flera utmärkelser för god pedagogik, något som han själv ignorerar genom att säga att han egentligen är en dålig pedagog, närmast anti-pedagog.

    Enligt Ekstrand är mer pedagogik ingen lösning på problemen, det som behövs är en radikal sänkning av undervisningsskyldigheten med hela 50 % av full tjänst. "Resten av tiden ska vara helt fri; då kan man ägna sig åt

    forskning tillsammans med andra eller på egen hand, personlig utveckling, skriva böcker, kontemplativt skåda moln eller vad man nu önskar ägna sig åt", konstaterar han senare. Personligen gillar jag hans idéer, men undrar samtidigt vad mina chefer eller Sauli Niinistö tycker om dem.

    I samma nummer av Universitetsläraren där Lasse Ekstrand yttrar sig finns också en resumé om seminariet kring Franssons utredning, där det framförts tankar om att förbättrade kunskaper i pedagogik hos lärarna kunde bidra till att antalet avbrutna studier kunde klart minskas. Idén är att satsningarna på lärarnas utbildning i pedagogik skulle återbetala sig genom fler utexaminerade. Vid seminariet höll Birgitta Giertz, avdelningsdirektör vid enheten för utveckling och utvärdering vid Uppsala universitet, ett anförande där hon visade en modell över hur det är praktiskt möjligt att dokumentera pedagogisk skicklighet, något som många hävdar är omöjligt.

    "Vi ska inte börja äta varandra",

    varnar Ewa Fredriksdotter Larsson (EFL) från Högskolan Trollhättan i sin insändare i Universitetsläraren 8/2001 och undrar om Lasse Ekstrand i sitt debattinlägg skojar eller menar allvar. Hon konstaterar att det förstås finns sådana "naturbegåvningar med fingertoppskänsla" som Ekstarand, men att det för sådana som hon själv, mindre lyckligt lottade, är riktigt intressant att ta del av vad andra har tänkt, skrivit och förmedlat Hon anser också att man växer i utbytet med andra.

    I sitt svar till EFL i följande nummer av Universitetsläraren upprepar Lasse Ekstrand (LE) sin ståndpunkt om rejält nedsatt undervisningsskyldighet och avslutar med orden: "Bevara oss alltså för goda pedagoger och fram-förallt för obligatoriska kurser i pedagogik! Ge oss fler intellektuellt besatta inom högskolan"! Nu undrar säkert många med mig vad LE egentligen menar med "intellektuellt besatta", hur intellektet ska verifieras och var man får tag på sådana som fyller kriterierna. Även om själva debatten vid det här laget har gått till pajkastning på det personliga planet (vilket jag inte har refererat här) anser jag att en diskussion trots den negativa bismaken är på sin plats.

    I ett intressant debattinlägg i Universitetsläraren 10/2001 ifrågasätter Peter Hackman från Linköpings Tekniska Högskola pedagogikens betydelse under rubriken "Den stora pedagogikbluffen", och frågar sig om alla läkare lyckas bota alla sina patienter eller om alla advokater vinner alla sina mål. Med det här vill han säga att det är orimligt at tro att en lärare kan lyckas med varje enskild studerande. Det har han säkert rätt i, men personligen tror jag att litet självreflexion i form av universitetspedagogik i små doser då och då inte kan vara till skada. Tvärtom kan det hjälpa oss att se över våra rutiner och hitta nya former av undervisning och handledning.

     

    Jan-Håkan Öberg
    Helsingfors universitet

    (painetun lehden sivuilla 28-29)