Det stormar kring universitetspedagogiken
i Sverige
I Universitetsläraren 4/2001 står det att läsa
att alla lärosäten ska utarbeta riktlinjer för
bedömning av pedagogiska meriter. Blivande högskolelärare
måste genomgå en tio veckors utbildning i högskolepedagogik
för att få fast anställning. Dagens lärare
ska erbjudas kompetensutveckling i bland annat IT. Dessa är
några av förslagen i betänkandet "Nya villkor
för lärandet i den högre utbildningen". Docent
i pedagogik och tidigare rektor för Högskolan i Borås,
Anders Fransson, är utredaren bakom betänkandet, som
nu har fått känslorna att svalla.
Liksom i Finland har också de svenska universiteten och
högskolorna fått kämpa med minskade resurser.
Under de senaste tio åren har t.ex. antalet studenter fördubblats,
medan antalet lärare bara ökat med hälften. I siffror
innebär det att relationen lärare studenter i Sverige
år 1990 var 1:12, men år 1999 1:16 (situationen i
Finland är som bekant ännu sämre). Det här
ställer förstås ökade krav på lärarna.
Anders Fransson understryker i sitt betänkande behovet av
kompetensutveckling, till exempel i IT-kunskap. Idag kan så
gott som alla lärare kommunicera per e-post, men så
fort det blir fråga om att skicka bilagor uppstår
ofta problem. Det återstår alltså mycket att
lära. "Högskolepedagogiken är mycket eftersatt",
fortsätter han. I betänkandet föreslås således
tio veckors pedagogisk utbildning för alla som söker
fast anställning, senast från och med år 2002.
För att markera vikten av detta föreslås ett tillägg
i högskolelagen med innebörd att den pedagogiska skickligheten
ska väga lika tungt som andra meriter för en fast anställning.
Vidare föreslås att den ena av två sakkunniga
som ska yttra sig över en sökandes meriter ska göra
en ingående granskning och redovisning av den sökandes
pedagogiska kvalifikationer.
Bakom förändringsförslagen står således
också befordringsreformen som strävar till att garantera
en skälig kompetensutveckling bland universitets- och högskolelärarna.
Och enligt den senaste rapporten om befordringsreformen har de
nytillsatta professorerna bättre pedagogiska meriter än
sina kolleger (se www.hsv.se). Reformen gör det möjligt
för till-räckligt kompetenta lektorer att bli befordrade
till professorer. När en lektor befordras till professor
ska pedagogiska meriter värderas lika högt som vetenskapliga
meriter. Större vikt läggs på pedagogisk skicklighet
än tidigare. Mycket tyder därför på att de
nya professorerna lever upp till högre pedagogiska krav än
professorer som tillsattes innan befordringsreformen infördes.
Galna pedagogiksjukan?
Reaktionerna på förslaget om obligatoriska kurser
i universitetspedagogik låter inte vänta på sig.
I nummer 6 i Universitetsläraren kommenterar Lasse Ekstrand
från Högskolan i Gävle den nya modellen med rubriken
"Varning för galna pedagogiksjukan". Enligt honom
behöver högskolan inte fler "diplomerade pedagoger",
utan fler intellektuellt kompetenta - och uppfyllda - föreläsare.
Anmärkningsvärt här är att Ekstrand tilldelats
flera utmärkelser för god pedagogik, något som
han själv ignorerar genom att säga att han egentligen
är en dålig pedagog, närmast anti-pedagog.
Enligt Ekstrand är mer pedagogik ingen lösning på
problemen, det som behövs är en radikal sänkning
av undervisningsskyldigheten med hela 50 % av full tjänst.
"Resten av tiden ska vara helt fri; då kan man ägna
sig åt
forskning tillsammans med andra eller på egen hand, personlig
utveckling, skriva böcker, kontemplativt skåda moln
eller vad man nu önskar ägna sig åt", konstaterar
han senare. Personligen gillar jag hans idéer, men undrar
samtidigt vad mina chefer eller Sauli Niinistö tycker om
dem.
I samma nummer av Universitetsläraren där Lasse Ekstrand
yttrar sig finns också en resumé om seminariet kring
Franssons utredning, där det framförts tankar om att
förbättrade kunskaper i pedagogik hos lärarna kunde
bidra till att antalet avbrutna studier kunde klart minskas. Idén
är att satsningarna på lärarnas utbildning i pedagogik
skulle återbetala sig genom fler utexaminerade. Vid seminariet
höll Birgitta Giertz, avdelningsdirektör vid enheten
för utveckling och utvärdering vid Uppsala universitet,
ett anförande där hon visade en modell över hur
det är praktiskt möjligt att dokumentera pedagogisk
skicklighet, något som många hävdar är omöjligt.
"Vi ska inte börja äta varandra",
varnar Ewa Fredriksdotter Larsson (EFL) från Högskolan
Trollhättan i sin insändare i Universitetsläraren
8/2001 och undrar om Lasse Ekstrand i sitt debattinlägg skojar
eller menar allvar. Hon konstaterar att det förstås
finns sådana "naturbegåvningar med fingertoppskänsla"
som Ekstarand, men att det för sådana som hon själv,
mindre lyckligt lottade, är riktigt intressant att ta del
av vad andra har tänkt, skrivit och förmedlat Hon anser
också att man växer i utbytet med andra.
I sitt svar till EFL i följande nummer av Universitetsläraren
upprepar Lasse Ekstrand (LE) sin ståndpunkt om rejält
nedsatt undervisningsskyldighet och avslutar med orden: "Bevara
oss alltså för goda pedagoger och fram-förallt
för obligatoriska kurser i pedagogik! Ge oss fler intellektuellt
besatta inom högskolan"! Nu undrar säkert många
med mig vad LE egentligen menar med "intellektuellt besatta",
hur intellektet ska verifieras och var man får tag på
sådana som fyller kriterierna. Även om själva
debatten vid det här laget har gått till pajkastning
på det personliga planet (vilket jag inte har refererat
här) anser jag att en diskussion trots den negativa bismaken
är på sin plats.
I ett intressant debattinlägg i Universitetsläraren
10/2001 ifrågasätter Peter Hackman från Linköpings
Tekniska Högskola pedagogikens betydelse under rubriken "Den
stora pedagogikbluffen", och frågar sig om alla läkare
lyckas bota alla sina patienter eller om alla advokater vinner
alla sina mål. Med det här vill han säga att det
är orimligt at tro att en lärare kan lyckas med varje
enskild studerande. Det har han säkert rätt i, men personligen
tror jag att litet självreflexion i form av universitetspedagogik
i små doser då och då inte kan vara till skada.
Tvärtom kan det hjälpa oss att se över våra
rutiner och hitta nya former av undervisning och handledning.
Jan-Håkan Öberg
Helsingfors universitet
(painetun lehden sivuilla 28-29)
|
