Opetukselle strateginen tuki

Universitetens lagenliga samhälleliga uppgift är att främja den fria forskningen samt den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, ge forskningsbaserad högsta undervisning samt fostra ungdomen till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. För att förverkliga allt detta har universiteten självstyre, en akademisk autonomi. Den baserar sig på den vetenskapliga forskningen och dess praxis.

I verkligheten tyglas autonomin dock av resultatstyrningen. Resultatet mäts nästan uteslutande på basis av avlagda högre högskoleexamina och doktorsexamina. Med andra ord uppfattas universitetens resultat som en framställd produkt. För att produktens kvalitet skall kunna kontrolleras måste universiteten också delta i en extern utvärdering av sin verksamhet.

Såväl universitetens juridiska som deras ekonomiska autonomi är ytterst starkt begränsad. Ett universitet kan inte skaffa sig rättigheter eller underteckna förbindelser, lika litet som det kan föra talan i en domstol eller hos någon annan myndighet. I ekonomiskt hänseende utgör universiteten statliga räkenskapsverk som ansvarar för sin betalningsrörelse och sin bokföring enligt utfärdade föreskrifter. Helsingfors universitet och Åbo Akademi har dock vissa friheter beträffande sin egen förmögenhet.

På grund av den snabba och starka expansionen i universitetens verksamhet har begränsningarna i deras juridiska och ekonomiska autonomi blivit allt mer uppmärksammade. Denna expansion låter sig förklaras av att den vetenskapliga forsk-ningen och den forskningsbaserade undervisningen under det senaste årtiondet har stigit i värde när det gäller att främja den immateriella och den ekonomiska välfärden. Detta har medfört ökade ekonomiska resurser, i synnerhet mer av externa medel, vilka i dag täcker drygt en tredjedel av universitetens totala finansiering. Vi har kommit till en punkt där cirka hälften av universitetens totala finansiering är öronmärkt.

Trots det faktum att cirka nittio procent av universitetens budget i detta nu täcks av offentlig finansiering, borde den nuvarande situationen med tanke på finansieringsgrunderna erkännas i form av en utvidgad autonomi. I så fall skulle universitetens ansvar gentemot finansiärerna beträffande både offentlig finansiering och privata medel vara mer direkt och tydligare än i dag.

I personpolitiskt hänseende verkar universiteten nu som räkenskapsverk i en konkurrenssituation där i synnerhet de anställdas uppgifter men också deras avlöning ofta är sammanknutna med den statliga budgeteringen och den externa finansieringen.

Universitetens verksamhet och uppgifter expansionstakt har varit snabbare än de administrativa strukturernas utveckling i sin helhet. Man har löst problemet genom att skapa ad hoc -enheter innanför och i anslutning till universiteten. Samtidigt har universitetens fakultets- och institutionsstrukturer samt deras verksamhetsmöjligheter huvudsakligen inte kunnat uppnå de krav som ställts på deras stödfunktioner, d.v.s. förvaltning och teknisk expertis.

Den akademiska styrningen och det strategiska tänkandet fick fotfäste vid universiteten först på 1990-talet i och med införandet av begrepp som kostnadsmedvetenhet och resultatstyrning. Att kunna utveckla allt detta vidare förutsätter att de nuvarande institutions- och fakutetsstrukturerna förändras till den grad att de skall motsvara dagens krav gällande administration och stödfunktioner.

Med tanke på den utbildning som leder till grundexamen kommer universitetens volym inte längre att öka. Den kvantitativa konkurrensen mellan dem håller på att bli kvalitativ. Samtidigt skall universiteten erbjuda en omfattande påbyggnads-utbildning och fortbildning för sådana som förvärvsarbetar utanför dem. Också kravet på att kunna utnyttja forskningsrönen kommersiellt håller på att leda till grundande av allt flera och allt mångsidigare specialorganisationer.

Vi skall stödja våra universitets möjligheter att stärka sin ställning som internationellt ansedda och konkurrenskraftiga forsknings- och utbildningsorganisationer. Detta kan ske genom att ge universiteten en ökad juridisk och ekonomisk autonomi. Samtidigt skall deras offentligrättsliga ställning i anslutning till den akademiska autonomin dock bevaras.

Viktigare än att debattera terminsavgifter och grundadet av nya internationella universitet är att diskutera utvecklandet av våra i forsknings- och utbildningshänseende högklassiga universitet i den nuvarande situationen där vi med tanke på vår juridiska och ekonomiska autonomi har hamnat i underläge jämfört med de utländska universiteten.

Vesa Kulmala
ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden sivulla 4)