Trygghet i anställningen

Forskarförbundets nyligen utförda enkät av-slöjar på ett obehagligt sätt en sanning som man varit medveten om, men vars alla förgreningar man inte alltid begrundat. Kanske är problemen så nära, att mången accepterar dem som självklarheter. Vi känner till att snuttjobben är vanligare inom universitetsvärlden än inom andra bransher, men skall det behöva vara så?

De fria kommentarerna i Forskarförbundets enkät signalerar en bister verklighet: Inget långsiktigt kan planeras, då arbetsförhållandet är i snuttar och forskningsobjekten bytes nästan årligen. 76,5% av Forskarförbundets medlemmar arbetar i ett tidsbundet arbetsförhållande. En annan sifferuppgift anger att 47,4% av medlemmarna har doktorsexamen. Det är naturligt, att doktorander har ett tids-bundet arbetsförhållande, men det skall inte behöva vara så, att anställningen ges i små snuttar, då avsikten är att en doktorand skall avlägga sin examen på 4-5 år. För denna tid borde doktoranden få ett tryggat arbetsförhållande.

Efter doktorsexamen följer det sk. postdoktorala skedet som för mången ges i snuttar. I många länder begränsar man tidsmässigt det postdoktorala skedet. Perioder på 3-4 år förekommer, och efter detta borde doktorn hitta en fast anställning antingen inom det forskarsamfund där han/hon verkar eller utanför detta. I Finland har vi mjukare övergångar på gott och ont. Forskarförbundet har som sin linje framfört att Finland för sina forskare/lärare behöver en enhetligt tjänstestruktur som skulle gälla för alla universitet. I denna tjänstestruktur skall man klart ta ställning till periodernas längd. Man skall även klargöra när en forskar-lärare kan få fast anställning och man bör ha en inbyggd karriärstege. I olika sammanhang har vi framfört vår modell för tjänstestrukturen.

Det måste erkännas att forskarna/lärarna sjäva även bidrar till uppkomsten av snuttjobb. Forskare i karriären surfar mellan olika anställningar, både inom samma arbetsplats som i växelverkan med utlandet. Som en följd av detta uppstår en kedja av utnämningar, vilken ibland är svår att överblicka. Problem av denna karaktär prövar ledningen och sätter krav på gott ledarskap. För den enskilde forskaren är det viktigt att få känna den trygghet, som en utnämning för arbetsuppgiftens hela längd ger. Det kan mången gång vara bättre att ge en viss anställningstrygghet åt ett färre antal personer, än att till fullo utnyttja anslagen för att hålla ett maximalt antal personer i arbete.

I stället för att gå in på ett abstrakt resonemang om spelet med tjänster vill jag gå över till en betraktelse av betydelsen av ett gott ledar-skap. Universitetens resultatsstyrningsmodell har gett mera makt åt rektorer, dekaner och institutionschefer, men på många institutioner högaktar man fortfarande den integritet som dikteras av den akademiska friheten. Varje professor, forskare och lärare har friheten att välja sina forskningsobjekt och sina forsknings- och undervisningsmetoder. Vill och skall en institutionschef ingripa i detta? Jag tror att vi behöver goda ledare för att sköta institutionernas koordinerade ekonomiska angelägenheter och personalpolitiken. Institutionen är också betjänt av en forskningspolitik och en god undervisningsplanering.

Universitetssamfundet utgör en sakkunnigorganisation, som behöver en ledare för koordineringen av verksamheten. Det är någon som skall ha helhetsansvaret. Vi högaktar den akademiska friheten, men även i ett forskarsamfund behövs koordinering och gemensamma ansträngningar. Trots att forskarna ibland kan vara individualister och hängivna sitt arbete, behöver också dessa få känna av en god personalpolitik

Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)