Internationalisering och högre utbildning
Är globalisering och internationalisering samma sak och
hur borde vi förhålla oss till de nya utmaningar dessa
med säkerhet medför. Detta diskuteras just nu inom högskolevärlden
i Norden.
I sin ledare i Universitetsläraren 16/2001 tar förbundsdirektör
Göran Blomqvist starkt ställning för de nationella
intressen då det gäller globaliseringens effekter på
utbildningen, speciellt i fråga om den högre utbildningen.
Utbildningen håller ju på att bli en handelsvara och
då är det klokt att slå vakt om hemmamarknaden,
samtidigt som man bör arbeta för export av utbildning.
T.ex. i Australien lär exporten av utbildning ge nationen
större intäkter än försäljning av spannmål.
Också Världshandelsorganisationen WTO har agerat i
denna fråga och inom organisationen finns vissa stater och
organisationer som önskar att utbildning ska ingå som
element i förhandlingarna om de tjänster som i höst
diskuteras i frihandelsförhandlingarna i GATS (General Agreement
on Trade in Service). Det som gör saken knepigare är
tvisten om vilka tjänster som uteslutande hör till regeringsmyndigheter,
eftersom dessa inte berörs av GATS:s beslut. Problemet, enligt
Blomqvist, är att dessa tjänster också erbjuds
av privata alternativ och således måste man räkna
med att skälen för att hålla dessa tjänster
utanför den fortskridande liberaliseringen av världshandeln
kommer att ifrågasättas. SULF (Sveriges universitetslärarförbund)
motsätter sig denna utveckling och "kämpar för
principen att kvalitativt bra offentlig utbildning ska vara fri
och allmänt tillgänglig". Detta är något
jag tror att alla läsare av denna tidskrift också undertecknar.
Blomqvist fortsätter:: "Det är orimligt om GATS
i framtiden ska kunna avgöra om standard, kvalifikations-,
och behörighetskrav, examensfordringar, kvalitetsnormer och
procedurer inom utbildningen utgör handelshinder eller inte.
De nationella regeringarna måste behålla sin rätt
att bestämma om tillhandahållande av utbildning, innehåll,
kvalifikationskrav, tilldelande av universitetsstatus och så
vidare. Inte heller ska GATS ha inflytande över hur de nationella
regeringarna fördelar anslagen till utbildningen."
Eftersom utbildningen är av stor betydelse för såväl
social och nationell utveckling måste regeringarna "ha
möjlighet att utforma utbildningarna i linje med det allmänna
intresset, utan att inskränkningar görs till följd
av världs-handelns liberalisering", konstaterar Blomqvist.
Denna målsättning borde vi i Finland också sträva
efter, såväl kvalitativt som kvantitativt. I Helsingin
Sanomat (3.11.2001) skriver Marjukka Liiten i sin artikel med
rubriken "Ulkomaalaisia opiskelijoita halutaan lisää"
(Man önskar fler utländska studerande) att vi i Finland
år 2010 borde ha 10 000 - 15 000 utländska examensstuderande,
då de idag är 6 000. Antalet utländska studerande
skulle med andra ord öka med det dubbla. Med tanke på
finansieringen av det hela undrar man ju hur detta skall förverkligas.
Det kan ju inte vara ekonomiskt hållbart att ta in en massa
utländska studerande, om de inte kommer att stanna här
och berika det finländska näringslivet.
Rektorn för Helsingfors universitet, Kari Raivio, har föreslagit
ett system med "studiesedlar", med vilka en finländsk
studerande skulle garanteras statligt finansierade studier i 5,5
år vid ett finskt universitet. Utlänningarna skulle
då få bekosta sina studier enligt lagstiftningen i
sina egna länder. Men vad dessa för-ändringar kunde
betyda kvalitativt är sedan en annan fråga.
Om internationalisering och globalisering
Jane Williams-Siegfredsen (JWS) skriver i Magisterbladet
17/2001 (språkrör för Dansk magisterforening)
att orsakerna bakom den europeiska integrationen kan finnas i
tanken om att man här har strävat efter "att uppnå
en bättre kulturell och politisk förståelse som
ett medel att undgå framtida krig i Europa. Utbildningen,
och speciellt vidareutbildningen, kom att spela en större
roll som en möjlighet att uppnå denna större ömsesidiga
förståelse." ERASMUS- och SOKRATES-programmen
användes för mobilitetsfrämjande utbyte innanför
Europas gränser och för att stärka den ömsesidiga
europeiska förståelsen.
JaneWilliams-Siegerfredsen fortsätter: "Då man
diskuterar internationaliseringen betyder det ofta att själva
begreppet också innefattar globalisering." Enligt henne
är det fel eftersom globaliseringen saknar humanistisk grund.
"Den (globalise-ringen) är uteslutande baserad på
ekonomiska tankegångar och intentionen är att göra
utbildningen till en handelsvara. Globaliseringen har redan haft
sitt intåg och hotar med att underminera själva fundamentet
för vårt utbildningssystem genom att placera utbildningen
och omsorgen av barn och unga på den öppna marknaden"
Alla är inte heller nöjda med internationaliseringens
mål, som t.ex. i Bolognafördraget är "ett
kunskapens Europa som ska ge med-borgarna nödvändig
kompetens att klar det nya årtusendets krav tillsammans
med en kännedom om gemensamma värderingar och att vi
hör till gemensamt socialt och kulturellt rum." Enligt
JWS är dessa vackra ord, men hon betvivlar att vi alla skulle
önska oss "ett gemensamt socialt och kulturellt rum."
I själva verket visar hennes undersökning att en del
människor faktiskt önskar att bevara sitt eget. Hon
hävdar att internationaliseringen kan uppfattas som ett hot
mot ens egen personliga, institutionella och nationella kultur.
"Det avgörande är att vi förstår och
diskuterar skillnaderna mellan internationalisering och globalisering.
Vi som sysslar med utbildning har på grund av våra
humanistiska och demokratiska rötter ofta en tendens att
ignorera den privata verksamheten och handelns fokus på
marknadskrafter, ökade vinster och börskurser. Det går
bara inte att säga att vi inte tycker om det och att vi inte
vill ha det. Globaliseringen är redan här. Det är
den verklighet vi står i. Vi ska också se på
internationalisering med kritiska ögon med tanke på
en omvärdering. Vi måste finna utvägar på
vilka vi kan formulera de sociala, reflekterande och akademiska
värden som internationaliseringen kan ge oss som möjligheter
i förhållande till vår personliga och fackliga
utveckling. Den ska inte ses som ett hot mot vår egen lilla
värld", avslutar Jane Williams-Siegfredsen sin artikel.
Jan-Håkan Öberg
Helsingfors universitet
(painetun lehden sivuilla 18-19)
|