Professorsförbundet
i strålkastarljuset

Universiteten i Finland är av lika hög kvalitet som deras professorer är. Det grundläggande syftet med professorernas intressebevakning är att utgående från behoven i vårt samhälle utveckla universiteten på så sätt att de på bästa möjliga sätt skulle klara sig i den internationella konkurrensen. Professorsopinionen representeras endast av Professorsförbundet.

I slutet av förra året gjorde förbundet en enkät för att kartlägga medlemmarnas synpunkter på förbundets verksamhet. Resultaten kommer att utnyttjas i professorernas intressebevakning och i utvecklandet av förbundets verksamhet. I detta nummer av Acatiimi - som förresten också postas till professorer som inte är medlemmar - presenteras dessa resultat närmare.

Det är bedrivandet av löneintressen som anses vara förbundets främsta verksamhetsform. Det anses också vara viktigt att förbundet sköter andra ärenden i anslutning till arbetsförhållandet, främjar möjligheterna till avancemang i karriären samt påverkar universitets-och vetenskapspolitiken.

Fastän de två föregående tjänstekollektivavtalen och i synnerhet de inom den statliga sektorn genomförda s.k. Valpasförhöjningarna innebär att professorslönerna höjes sammanlagt med ca tio procent under två års tid, upplever professorerna att lönerna kräver en ytterligare gropförhöjning på ca tjugo procent. Till och med den statliga arbetsgivaren har medgett att lönerna, när det gäller expert-och ledaruppgifter vid universiteten, inte är konkurrenskraftiga, något som utgör ett hot mot bibehållandet av universitetens internationellt sett höga nivå.

Under de senaste åren har professorerna fått axla de allt talrikare förpliktelser som ålagts universiteten. Den genomsnittliga årliga arbetstiden är nästan 2200 timmar. Det är en dryg tredjedel mer än den totalarbetstid som bestämts i tjänstekollektivavtalet, d.v.s. 1600 timmar. Detta är en delorsak till varför medianlönen på 4540 euro (27000 mk) anses vara otillräcklig som månadslön.

Den mest betydande delfaktorn är ändå de löner som finns i lönegaffelns lägre ända. Professorernas lägsta grundlöneklass A26 (grundlön med två ålderstillägg ca 3030 euro = 18000 mk i månaden) utgör fortfarande ett stort problem, även om antalet tjänsteinnehavare i denna löneklass sedan år 1998 minskat till ungefär hälften. Samtidigt med löneklassreformen A26-A28 har cirka en fjärdedel av professorerna i löneklass A28 flyttats till löneklasserna A29-A30. Dessa förhöjningar som drivits aktivt av Professorsförbundet har inneburit en gropförhöjning på knappa tio procent i kollektivlönen. Utöver grundlöneklassen får ju professorerna sedan olika tillägg, såsom forskarskoltillägg.

Trots de möjligheter som tjänstekollektivavtalet erbjuder har universiteten inte i tillräcklig grad rättat till professorslönernas konkurrenskraft. Inte heller har man i tillräcklig omfattning sett till att professorslönerna skulle ha höjts från och med löneklass A28 uppåt för att främja, eller ens motsvara professorernas avancemang i karriären. Vid de universitet som placerat sig sämst i jämförelsen är professorernas medianlöner drygt tio procent lägre än vid de universitet som betalar sina professorer mest. Skillnaderna mellan medianlönerna vid olika universitet återspeglar det hur väl förbundets lokalavdelningar lyckats påverka rektorernas prioriteringar.

Åsikterna beträffande de bästa faktorerna i arbetsbetingelserna - arbetets mångsidighet, den akademiska friheten samt möjlighet till forskning - kombinerade med det höga antalet arbetstimmar utvisar att professorerna i hög grad upplever sitt yrke som ett kall. De knappa resurserna och den därigenom otillräckliga stödverksamheten upplevdes som de faktorer som klarast försämrar arbetsbetingelserna. Knappheten binder arbetsinsatsen till sekundära uppgifter och hindrar professorn även i övrigt från att sköta sitt arbete. Med tanke på den konsensus som råder i vårt samhälle - vilket bevisas av att såväl samtliga centralorganisationer som riksdagen har tagit ställning för ökad grundfinansiering - skulle man kunna vänta sig att situationen skulle se något bättre ut.

Medlemsenkäten avslöjar också tydligt att fastän förbundets verksamhet är tämligen väl känd, efterlyser speciellt de yngre professorerna mer information om förbundets verksamhet. Å andra sidan är medlemmarna ytterst nöjda med förbundets informationsförmedling. Medlemsbreven utgör den överlägsna och nästan heltäckande informationskanalen. Även Acatiimi anses vara en betydelsefull informationskälla. Förbundet kommer att förbättra sin information genom att utveckla medlemsbrevet och sin hemsida i nätet.

Enligt enkäten efterlyser medlemmarna mer publicitet för förbundet. Förbundet vill inte bara öka den offentliga debatten, utan det arbetar för professorskårens målsättningar genom att även i fortsättningen stå i kontakt med statsmakten och dess vetenskapsförvaltning samt med universitetens ledning.

Det är organisationsgraden och medlemmarnas målmedvetenhet som bestämmer hur effektivt Professorsförbundet kan verka för de saker som professorskåren anser vara angelägna. Enligt min åsikt är medlemsenkätens resultat uppmuntrande och visar att förbundets strävanden uppskattas. Den för professorerna kännetecknande kritiska feedback som vi fått ger oss en god vägledning när det gäller att utveckla förbundets verksamhet.

Juhani Keinonen
ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)