Därför lönar det sig
att höja lönerna

Alla önskar vi höjda löner men alla kan inte ange varför. Egentligen är det ganska få som kan komma med tillräckliga grunder för att få högre lön. Bland dessa står universitetens lärarkår med professorerna och lektorerna i täten.

Vid universiteten förmedlas den mest högtstående undervisningen i detta land. Undervisningen är baserad på universellt erkända prestationer, inom veten-skap vid de vetenskapliga lärosätena och inom konst vid konsthögskolorna. Inom vetenskapen gäller det böcker och tidskrifter i disciplinen i fråga, inom konsten konserter och utställningar. Konst- och vetenskapsidkarna exponerar sina kunskaper för allmän utvärdering. Nästan samtliga beslut om publicering föregås nuförtiden av ett krävande referee-förfarande, där av ett stort utbud endast de bästa alstren sållas ut för utgivning. Härvid blir många i och för sig högklassiga bidrag förbigångna, av den orsaken att de inte representerar det bästa inom ämnet.

Kännetecknande för universitetsundervisningen är att den grundar sig på de senaste rönen inom disciplinen. Därför är det naturligt att en person som fått en professur ofta enligt internationella bedömare har den längsta och kvalitativt mest högtstående förteckningen över publikationer. Detta ger ämnet möjlighet att utveckla undervisningen med kurser av högsta kvalitet och på så sätt överföra spjutspetskunnandet till nästa generation. När det gäller meritering för lektorstjänst vid ett universitet krävs vid sidan om vetenskapliga förtjänster speciella meriter inom god undervisningsförmåga. I dagens läge är det lektorerna som står för merparten av den undervisning som förmedlas av permanent anställda lärare. Oberoende av om tyngdpunkten ligger vid undervisning eller forskning bör arbetsinsatsen vara av högsta kvalitet.

Det krävs många års arbete för att man skall bli kompetent för läraryrket vid ett universitet, mycket praktik innan man skaffat sig de erforderliga bevisen för det yppersta kunnandet i sitt ämne. En lång och krävande utbildning borde givetvis resultera i de högsta lönerna inom undervisningssektorn i detta land: toppundervisning är en viktig konkurrensfaktor för Finland internationellt sett. Resultatet av en enkät som gällde professorernas löner presenterades i senaste numret av Acatiimi. Av översikten framgick att professorernas minimilöner är i nivå med en välutbildad medborgares medianlön, medan de högsta lönerna med nöd och näppe når upp till lönenivån för chefer i medelstora företag. Detta missförhållande kommer i framtiden att leda till en brist på välutbildade och för en akademisk karriär och krävande uppgifter motiverade personer. Av betydelse i detta sammanhang är också att professorernas lönesystem för tillfället inte medger någon flexibilitet uppåt på löneskalan.

Det finns emellertid också glädjande utveckling på lönefronten. De på statligt initiativ genomförda VALPAS I och II -justeringarna har varit åtgärder i rätt riktning, men det räcker inte: minst tio sådana lösningar skulle behövas för att resultatet skall vara tillfredsställande. Också det så kallade Helsingfors-avtalet innehåller en central mekanism för flexibel lönesättning i stället för fasta löneklasser. Det är önsk-värt att systemet i sinom tid tas i bruk också vid andra universitet. Tillämpningen av detta preciserande tjänstekollektivavtal måste emellertid först få en godtagbar form vid Helsingfors universitet.

Bedömningen av kravnivån för en universitetslärares arbete och den därav följande lönesättningen är alltså både oproblematisk och lätt att genomföra, emellertid under förutsättning att lärarna får ett eget lönesystem. Relationen till lönesättningen inom andra sektorer vid universiteten bör ses med utgångspunkt i universitetsväsendets betydelse, för vårt land onekligen en fråga av första rang.

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden s.4)