Förändringar i statens personalpolitik

Staten har aktiverat sin personalpolitik börjande med den sk Valpas-undersökningen och med de efterföljande åtgärderna. I inledning till stadsrådet princip- beslut om den kommande personalpolitiken poängteras att arbetsuppgifterna bör vara lockande och arbetsgivaren utveckla sporrande avlöningsgrunder och individuella lönesystem samt inspirerande arbetsplatsmiljöer, beakta personalens ställning och se till att kompetensen utvecklas. Vidare sägs att unga som i början av årtusendet kommer in på arbetsmarknaden väntar sig mera varierande, mångsidiga och intressanta uppgifter, möjligheter att utveckla sig själva och arbetsformer som passar deras egen livsstil. I framtiden måste staten lära sig att bättre konkurrera om arbetskraften.

För att effektivt kunna konkurrera om arbetskraften bör staten ha en välskött personalpolitik. Personalpolitiken, som skall bygga på öppenhet, förtroende, jämlikhet, opartiskhet, oavhängighet och ansvarsmedvetenhet, kräver ett gott ledarskap. Statens allmänna mål är att göra ledningsuppgifterna mera lockande, att öka chefernas förmåga att klara sina upp-gifter och att stödja deras karriärmöjligheter och livskompetens. Cheferna förutsätts att i större utsträckning bygga upp klimatet på arbetsplatsen och sporra personalen. Målet för denna politik är att nå en resultatrik verksamhet och att alla resurser används effektivt i organisationen. I programmet sägs ytterligare att staten som arbetsgivare aktivt deltar i utvecklandet av hela arbetslivet, bl.a. i sammanjämkningen av arbetslivet och familjelivet och i jämlikt utnyttjande av familjeledighet. Personalens ställning tryggas i organisationsförändringar som sker enligt verksamhet-ens behov.

I statens personalpolitiska ställningstagande konstateras att uppgifterna, arbetsplatserna och anställningsvillkoren bör vara lockande inom statsförvalt-ningen. I stadigvarande uppgifter tillämpas fasta anställningsförhållanden. Konkurrensförmågan förbättras genom att man före utgången av 2002 övergår till individuella löner som baserar sig på uppgifternas svårighetsgrad och individuella prestationer.

Vi kan konstatera att de allmänna principerna även går att tillämpa inom universiteten. Ibland sägs att universiteten skiljer sig så mycket från vanliga, statliga verk att de allmänna principerna inte gäller. Visserligen har vi utbildningstjänster vid universiteten som är tidsbundna och bör så förbli, men man bör hitta en balans med de fasta uppgifterna. Statsrådet utreder som bäst denna fråga, och vi kommer att få se änd-ringar även i universitetens personalpolitik vad anställningstryggheten anbelangar. Den allmänna personalpolitiken har jag berört i en tidigare ledare och konstaterade då, att universitetssamfundet utgör en sakkunnigorganisation, som behöver en ledare för koordineringen av verksamheten. Trots att forskarna ibland kan vara individualister och hängivna sitt arbete, behöver också dessa få känna av en god personalpolitik.

Staten poängterar mycket synligt sin målsättning att genomföra ett nytt lönesättningssystem. Ett förslag för universitetens del torde föreligga, då denna tidning går i tryck. Man har den bestämda uppfattningen att det individuella, resultatinriktade lönesystemet bättre betjänar statens nya personalpolitik, än det gamla. Man har även utlovat extra anslag för de verk, som går in för ett nytt lönesystem. Nya lönesystem kan införas först då arbetstagarna och arbetsgivarna via sina organisationer har kommit överens. Visst finns det attraktiva element i planerna på de nya lönesystemen, men vi måste noggrant begrunda förslagen innan vi kan godta dem. Vårt nuvarande system bygger på tjänster och lönegrader. Visst kommer tjänsterna och tjänstebenämningarna att vara kvar och en viss grundlön kopplad till dessa, men den individuella lönesättningen kan åstadkomma stora glidningar. Som sagt, vi får se vad som är möjligt att genomföra. Ett nytt system förutsätter en god personalpolitik och en större insats än tidigare av förtroendemännen.

Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)