Universiteten, yrkeshögskolorna
och regionerna
 Vesa Kulmala ordförande Universitetslektorernas förbund |
Vårt utbildningssystem är en helhet där de olika delarna bör ha samma möjlighet att verka och utvecklas. Att så inte är fallet i vår utbildningspolitik har på sistone givit anledning till bekymmer. Också de strama budgetramarna har bidragit till denna oro. I detta sammanhang är det speciellt angeläget för de universitets-anställda att fästa uppmärksamhet vid kraven på ökat samarbete mellan yrkeshögskolorna och universiteten samt de omkringliggande regionerna.
Yrkeshögskolorna grundades hos oss som en följd av att man ville stärka ingenjörsutbildningen på institutnivå. Denna utbildning har utomlands fått namnet "polytechnics". Utbildningsformen har emellertid fått en häpnadsväckande stor genomslagskraft inom yrkes-utbildningen. Förmodligen har jämlikhetsaspekten blivit viktigare än ett sunt övervägande av ändamålsenligheten.
Syftet med alla utbildningspolitiska åtgärder torde vara en höjd kunnandenivå bland medborgarna. Denna kan nås på två sätt: antingen kan man vidareutbilda personer med goda förutsättningar för studier eller så kan man öka utbildningsvolymen för de så kallade stora massorna. Det förra alternativet tillämpas i näringslivet, det senare torde vara i det närmaste det enda möjliga i en demokrati. I Finland har man följaktligen fattat beslut om att ge 75% av åldersklassen högskoleutbildning. För att förverkliga detta skapades det omfattande yrkeshögskolenätet. Att bokstavligen verkställa detta beslut skulle ha varit en begreppslig omöjlighet - det är inte möjligt att ge tre av fyra medborgare som föds i vårt land högskoleutbildning - men vissa fakta bidrar åtminstone till en början till att projektet kan förverkligas: dels är det en anmärkningsvärt stor anhopning av ungdomar som söker inträde vid högskolorna, dels finns det många som anser att det är attraktivt att skaffa sig många examina. Det är också många som avbryter studierna, vilket leder till ett ineffektivt bruk av studieplatserna.
Medborgarnas kunnandenivå kan visserligen höjas också genom att importera välutbildad arbetskraft. Erfarenheterna har emellertid inte varit så positiva att detta alternativ kunde förväntas bli en lösning på problemet.
Ett nationellt innovationssystem måste vi ha. Förmågorna bör kunna utnyttjas. Det är emellertid inte sannolikt att vi här i Finland i framtiden kommer att ha en betydande potentiell grupp av underutbildade. Man kan vinna inträde vid universitet på många sätt, om man bara vill - och kan!
Det har föreslagits att universiten skall gå med i utvecklandet av de regionala innovationssystemen. Detta har motiverats med att universiteten, yrkeshögskolorna och kommunerna bör slå samman krafterna för att få regionalt baserat EU-stöd. Det är möjligen detta som föranlett planerna på att revidera universitetslagen genom en ny paragraf gällande regional verksamhet. Man bör emellertid komma ihåg att EU-stöden inte är permanenta automater och att Finland slutligen måste betala över 100% för dem.
Universiteten däremot är som namnet Universitas säger internationella och de har ett verksamhetsområde som sträcker sig utöver EU:s gränser. Yrkeshögskolorna och regionerna går med i det internationella samarbetet mellan universiteten för att ge näringslivet en bättre grogrund. Om de är villiga att stöda universitetens grundutbildning och internationella konkurrenskraft är de välkomna samarbetspartners! Om de däremot vill dra växlar på grundforskningens resultat genom egna nya, snabba tillämpningar är frågan mera problematisk. Också universiteten har tillämpad forskning, men inte på bekostnad av grundforskningen. Det är den nära kontakten med grundforskningen som gör universitetet. Förhoppningsvis finns det andra orsaker än de ovan beskrivna till yrkeshögskolornas samarbetsvilja.
Yrkeshögskolorna har planer på att införa tjänstebeteckningen professor. Också jag anser att det går inte an.
En skön sommar tillönskas Acatiimis alla läsare!
Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4)