NORDEN I FOKUS
Aktuella frågor kring
högskoleväsendet i Sverige
 Göran Blomqvist tror inte på tekniska och formaliserade hjälpmedel för att bestämma rättvisa löner. |
Berätta kort om din fackliga bakgrund och om SULF.
- Jag har arbetat här på SULF nu ett och ett halvt år. Mitt fackliga engagemang började jag som doktorand i historia på 80-talet i Lund. Jag har också arbetat som kanslichef vid Lunds universitet en period och anser att jag kunde dra nytta av mina fackliga erfarenheter, jag hade ju lärt mig en hel del om personalfrågor, ekonomi, budget o.s.v. Förbundet har över 18 tusen medlemmar vilka omfattar alla lärarkategorier inom högskolan från doktorander till professorerna. Vi samarbetar med de övriga lärarorganisationerna även om det inte har varit aktuellt med närmare samverkan. Här får man dock noga följa utvecklingen. Det finns ju tendenser både i Skandinavien och ute i Europa att vilja upplösa gränsen mellan olika utbildningsstadier och att göra gränserna mer flytande, vilket förstås har att göra med diskussionen om livslångt lärande. Här i Sverige finns försök med överbryggande utbildningar mellan gymnasieskolan och högskolan, vilket beror på elevernas varierande utbildningsbakgrund och bristfälliga baskunskaper. Vi har också fått nya yrkesinriktade högskolor och nu gäller frågan var dessa lärare skall organisera sig, hos oss eller Lärarnas riksförbund.
Vilka frågor arbetar ni med i SULF?
- Det är naturligtvis lönefrågor och andra anställningsvillkor för lärare inom högskolan. Också frågor kring anställningstrygghet har blivit aktuella därför att en relativt stor andel av våra medlemmar har tids-begränsad anställning. En annan typ av ärenden som kommer upp i växande utsträckning har att göra med arbetsledning och relationer på arbetsplatsen samt konflikter och motsättningar som man har svårigheter med att klara av. Arbetsmiljöfrågorna är således ett växande område inom facklig verksamhet. I våras presenterade vi en arbetsmiljöundersökning som visade att många av våra medlemmar arbetar mycket, vilket ibland kan gå utöver deras hälsa och välbefinnande. Många känner att kraven på dem har blivit orimliga. Detta kan leda till utbrändhet och utmattningsdepression och enligt undersökningen är det många som ligger i farozonen; de har problem med nattsömnen och har svårigheter att koppla av från arbetet. De här symptomen är de tidiga varningssignalerna för utbrändhet.
- Intresset för arbetsmiljöfrågorna är stort men det räcker inte med undersökningar och kartläggningar. När bilden av förhållandena är klar ställer medlemmarna krav på att något skall hända och att det skall bli bättre. Vi har också påtalat att resurserna för den svenska högskolan har urholkats under 90-talet. Då menar jag att antalet studenter har ökat betydligt snabbare än antalet lärare så att en lärare har 25-30 % fler studerande än för 5-6 år sedan. Också rektorerna, som är utsedda av regeringen, har engagerat sig i resursfrågan under det senaste året, vilket jag ser som tecken på att problemen är mycket stora och att skadeverkningarna blir oöverkomliga om man inte gör något åt saken. En stor del av lärarkåren kommer att gå i pension under de kommande tio åren och vi står inför en stor nyrekrytering. Det kan bli svårt att övertyga unga människor om att det är attraktivt och intressant att arbeta som professor när de ser hur deras professorer arbetar livet ur sig under de nuvarande arbetsförhållandena.
I Finland skall vi gå inför individuella löner. Hur är det med lönesättningen i Sverige?
- Utvecklingen har allt mer gått mot individualisering av lönesättningen och dessutom till att besluten fattas lokalt. Då uppstår ju frågan efter vilka kriterier lönerna skall sättas. Enligt SULF måste principerna eller kriterierna vara diskuterade, förankrade och välkända och genomskinliga. Lönesättningen får inte avgöras i slutna rum utan människor måste få besked om vad det är som bestämmer lönen och naturligtvis också vad de ska göra för att förbättra sin löneutveckling. Det har utvecklats olika tekniska och formaliserade hjälpmedel för att bestämma rättvisa löner, de här systemen har benämningar som AVU, ABU, TNS och liknande här i Sverige. Dessa bygger på faktorer som t.ex. kvalifikationsnivå, självständighet, ansvar och svårighetsgrad i olika yrken och arbetsuppgifter. Man försöker alltså dela in arbetet i olika kategorier och sedan inom varje kategori fixera svårighetsgraden. Dessa system har också diskuterats när det gäller universitetslärare och de här diskussionerna visar entydigt att de system som finns inte fungerar för lärare och forskare inom högskolan. Orsaken är att det är väldigt svårt att få in lärartjänsterna i de här ofta ganska klumpiga kategorierna. Som exempel kan jag nämna att vi har sett att doktoranderna kommer alldeles på tok för lågt i klassificeringen i de här systemen beroende på att doktoranderna samtidigt genomgår en forskarutbildning. De här instrumenten, som jag nämnde tidigare, har alltså inte gett doktoranderna en rättvis placering.
Berätta kort om din fackliga bakgrund och om SULF.
- Jag har arbetat här på SULF nu ett och ett halvt år. Mitt fackliga engagemang började jag som doktorand i historia på 80-talet i Lund. Jag har också arbetat som kanslichef vid Lunds universitet en period och anser att jag kunde dra nytta av mina fackliga erfarenheter, jag hade ju lärt mig en hel del om personalfrågor, ekonomi, budget o.s.v. Förbundet har över 18 tusen medlemmar vilka omfattar alla lärarkategorier inom högskolan från doktorander till professorerna. Vi samarbetar med de övriga lärarorganisationerna även om det inte har varit aktuellt med närmare samverkan. Här får man dock noga följa utvecklingen. Det finns ju tendenser både i Skandinavien och ute i Europa att vilja upplösa gränsen mellan olika utbildningsstadier och att göra gränserna mer flytande, vilket förstås har att göra med diskussionen om livslångt lärande. Här i Sverige finns försök med överbryggande utbildningar mellan gymnasieskolan och högskolan, vilket beror på elevernas varierande utbildningsbakgrund och bristfälliga baskunskaper. Vi har också fått nya yrkesinriktade högskolor och nu gäller frågan var dessa lärare skall organisera sig, hos oss eller Lärarnas riksförbund.
Vilka frågor arbetar ni med i SULF?
- Det är naturligtvis lönefrågor och andra anställningsvillkor för lärare inom högskolan. Också frågor kring anställningstrygghet har blivit aktuella därför att en relativt stor andel av våra medlemmar har tids-begränsad anställning. En annan typ av ärenden som kommer upp i växande utsträckning har att göra med arbetsledning och relationer på arbetsplatsen samt konflikter och motsättningar som man har svårigheter med att klara av. Arbetsmiljöfrågorna är således ett växande område inom facklig verksamhet. I våras presenterade vi en arbetsmiljöundersökning som visade att många av våra medlemmar arbetar mycket, vilket ibland kan gå utöver deras hälsa och välbefinnande. Många känner att kraven på dem har blivit orimliga. Detta kan leda till utbrändhet och utmattningsdepression och enligt undersökningen är det många som ligger i farozonen; de har problem med nattsömnen och har svårigheter att koppla av från arbetet. De här symptomen är de tidiga varningssignalerna för utbrändhet.
- Intresset för arbetsmiljöfrågorna är stort men det räcker inte med undersökningar och kartläggningar. När bilden av förhållandena är klar ställer medlemmarna krav på att något skall hända och att det skall bli bättre. Vi har också påtalat att resurserna för den svenska högskolan har urholkats under 90-talet. Då menar jag att antalet studenter har ökat betydligt snabbare än antalet lärare så att en lärare har 25-30 % fler studerande än för 5-6 år sedan. Också rektorerna, som är utsedda av regeringen, har engagerat sig i resursfrågan under det senaste året, vilket jag ser som tecken på att problemen är mycket stora och att skadeverkningarna blir oöverkomliga om man inte gör något åt saken. En stor del av lärarkåren kommer att gå i pension under de kommande tio åren och vi står inför en stor nyrekrytering. Det kan bli svårt att övertyga unga människor om att det är attraktivt och intressant att arbeta som professor när de ser hur deras professorer arbetar livet ur sig under de nuvarande arbetsförhållandena.
I Finland skall vi gå inför individuella löner. Hur är det med lönesättningen i Sverige?
- Utvecklingen har allt mer gått mot individualisering av lönesättningen och dessutom till att besluten fattas lokalt. Då uppstår ju frågan efter vilka kriterier lönerna skall sättas. Enligt SULF måste principerna eller kriterierna vara diskuterade, förankrade och välkända och genomskinliga. Lönesättningen får inte avgöras i slutna rum utan människor måste få besked om vad det är som bestämmer lönen och naturligtvis också vad de ska göra för att förbättra sin löneutveckling. Det har utvecklats olika tekniska och formaliserade hjälpmedel för att bestämma rättvisa löner, de här systemen har benämningar som AVU, ABU, TNS och liknande här i Sverige. Dessa bygger på faktorer som t.ex. kvalifikationsnivå, självständighet, ansvar och svårighetsgrad i olika yrken och arbetsuppgifter. Man försöker alltså dela in arbetet i olika kategorier och sedan inom varje kategori fixera svårighetsgraden. Dessa system har också diskuterats när det gäller universitetslärare och de här diskussionerna visar entydigt att de system som finns inte fungerar för lärare och forskare inom högskolan. Orsaken är att det är väldigt svårt att få in lärartjänsterna i de här ofta ganska klumpiga kategorierna. Som exempel kan jag nämna att vi har sett att doktoranderna kommer alldeles på tok för lågt i klassificeringen i de här systemen beroende på att doktoranderna samtidigt genomgår en forskarutbildning. De här instrumenten, som jag nämnde tidigare, har alltså inte gett doktoranderna en rättvis placering.
- Jag skulle våga påstå att de olika diskussioner och
försök som har gjorts med den här typen av instrument har
lett till att de har övergivits på alla ställen i Sverige.
Som kanslichef har jag själv varit med om att försöka tillämpa
det så kallade TNS-systemet på lärare, forskare och doktorander.
Det var ett ganska omfattande klassifikationsarbete som vi gjorde, men
jag tror att detta arbete aldrig har använts i något samanhang.
Det har gjorts pliktskyldigt och sedan har det visat sig att det inte
ger några resultat som är användbara när det gäller
att öka rättvisan i lönesättning. Jag anser att det
är viktigt att vi som facklig organisation och de enskilda universiteten
har tydliga personalpolitiska dokument som anger vad som gäller och
att man arbetar med tydliga klara kriterier. Man skall kunna eliminera
allt godtycke så långt det är möjligt. Å andra
sidan visar statistiken att löneskillnaderna inom det nuvarande systemet
med individuella löner inte har ökat jämfört med det
gamla systemet med lönetabeller. De individuella lönerna har
alltså inte haft en lönespridande effekt. Det gamla systemet
med lönetabeller medgav i sig en ganska stor lönespridning,
men det var anställningstiden som var avgörande kriterium. Jag
tror att det skulle vara omöjligt att återgå till det
gamla systemet, eftersom medlemmarna anser att det inte är bra att
bara anställningstiden skall bestämma lönen. Var och ens
egna prestationer och insatser måste också kunna påverka.
Jan-Håkan Öberg
(painetun lehden s. 23-24)