Forskarförbundets strategi

För vad finns fackföreningen till? Vilka är fackförbundets centrala mål? Forskarförbundets strategiska beslut och centrala målsättningar behandlas och formas i förbundets förvaltningsorgan och vid förbundets seminarier. De strategiska linjedragningarna är delvis bara muntligt formulerade, men de närmaste målen finns inskrivna i den årliga verksamhetsplanen. För ungefär ett år sedan föddes under förbundsstyrelsens seminarium en idé om att förbundet skriftligen borde definiera sin ställning samt forma sina tankar om de närmaste årens strategiska mål. En planeringsprocess för förbundets strategiarbete tog fart. Denna planeringsprocess är i sig värdefull för förbundets verksamhet. Det strategipapper som processen skapat är nu ute på remiss hos förbundets medlemsföreningar. Målet är att få till stånd ett strategipapper som underkastas höstmötets behandling.

Forskarförbundet fyller detta år 35 år. Förbundet grundades år 1967 som Högskolornas Assistentförbund varvid till kärntrupperna hörde assistenter och amanuenser som namnet säger. Idag är tjänstebeteckningarna hos de medlemmar som via sina medlemsföreningar hör till förbundet ytterst brokiga. Kort kan man säga att Forskarförbundet är de vid universiteten och forskningsinstutionerna anställda akademiska sakkunnigas fackförbund. Av medlemmarna har idag närmare 41 % tjänstebenämningen annan forskare i tjänste- eller avtalsförhållande (21,2 %), assistent (11,0 %) eller doktorand i forskarskola (8,5). Forskarnas intressebevakning sköter Forskarförbundet i intimt samarbete med medlemsföreningen Finlands akademiska forskarförening.

En central uppgift för Forskarförbundet är arbetet för höjandet av medlemmarnas lönenivå. Då utredningar visar att lönerna speciellt hos innehavare av universitetens ledar- och sakkunnigbefattningar har en svag konkurrenskraft, måste man koncentrera sig på detta. Lönesättningen för personer i ledande ställning har man något kunnat korrigera med den sk. Valpas-lösningen, medan korrigeringen av lönen för personer med sakkunnigbefattning inte har lyckats i motsvarande grad. Vi måste få karriärstegen vid universiteten och forskningsinstitutionerna att lönemässigt bli konkurrenskraftig. Forskarförbundet framför i sin vision, att lönen för en person med akademisk slutexamen och som år 2010 anställs vid ett universitet eller forskningsinstitution är på samma nivå som begynnelselönen i andra branscher. Vidare visionerar man, att majoriteten av förbundets medlemmar år 2010 har fast anställning eller åtminstone en femårig anställning och att stipendiaterna relativt förmånligt kan förbättra sin sociala ställning med samhällets eller stipendiegivarens hjälp. Från denna vision kan man sedan härleda mål för de närmaste årens verksamhet.

Forskarförbundet gör via ett avtal ett intimt samarbete med Professorsförbundet samtidigt som det sam-arbetar med Universitetslektorernas förbund via den gemensamma tidskriften. Forskarförbundet kan tillsammans med de namngivna förbunden, som sgs. enbart representerar lärarkåren, bedriva universitetslärarnas intressebevakning. Universitetens och forskningsinstitutionernas andra akademiska sakkunnigas intressebevakning faller då enbart på Forskarförbundets breda axlar. En central lönemässig bevakning, som berör såväl lärarkåren som annan personal, är förnyelsen av lönesystemen. Forskarförbundet förutsätter att medlemmarnas lönenivå höjs till att motsvara medlemmarnas höga utbildningsnivå, arbetsuppgifternas krav och det samhälleliga inflytandet, samt att den personliga lönedelen bestäms av kompetens, uppgifternas kravnivå och kunnande.

En konkurrenskraftig lön inom branschen medför en hårdare kamp om tjänsterna samt eventuellt även en större genomströmning. Vi vill emellertid nå en stabilitet i systemet, och denna kan hittas via tidsmässigt längre arbetsförhållanden. Då arbetstagarna fastare binds till sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter, minskar önskan att byta arbete. En delorsak till kopplade förordnanden är givetvis personalens stora rörlighet. Snuttjobben, nya lönesystem, personalens välbefinnande osv. utgör, som vi även i tidigare artiklar konstaterat, utmaningar för personalpolitiken och ledarkulturen. Tillsammans kan vi bidra till utvecklandet av en god personalpolitik.

Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)