INPO 2003-2004?

Under pågående inkomstpolitiska avtalsrond har de centrala avtalsparterna inom den statliga sektorn AKAVA-OS, Pardia och Statens samorganisation VTY presenterat sina gemensamma målsättningar för de centrala avtalen inom den statliga sektorn. Främst vill man höja lönenivån för de löntagargupper vilkas lön inte alls motsvarar arbetsuppgifternas svårighetsgrad. Målet är att uppnå en lönenivå som skulle vara konkurrenskraftig i jämförelse med den privata sektorn.

Centralorganisationerna AKAVA, STTK och FFC har krävt löneförhöjningar vilkas kostnadseffekter är ungefär lika stora, 3,7 - 3,8 procent för år 2003 och 3,4 - 3,5 procent för år 2004. Arbetsgivarparten har erbjudit löneförhöjningar med en kostnadseffekt av cirka 1,5 procent vartdera året.

Som väntat har förhöjningarna klart olika profiler. Medan AKAVA efterlyser procentuella förhöjningar vill STTK få till stånd en blandning av procent- och eurobaserade och FFC rent eurobaserade förhöjningar.

På basis av tidigare avtalsronder vågar jag i skrivande stund (3.11.) förutspå att en inkomstpolitisk uppgörelse förutsätter utdragna förhandlingar och statlig medverkan i form av skattelättnader. Löneförhöjningarnas kostnadseffekt torde förbli något under tre procent, varvid olika justeringsmåners andel skulle utgöra cirka 0,5 procent. Än en gång torde justeringsmånerna riktas och de både procent- och eurobaserade allmänna förhöjningarna förverkligas på så sätt att den summa som kan användas till procentuella förhöjningar snarare försvagar än förbättrar de statliga lönernas konkurrenskraft, när det gäller de mest krävande uppgifterna.

Målsättningarna för avtalsronden innehåller ett flertal detaljer om vilka man försöker komma överens allra först, så att löneförhandlingarna får bli sist i tur. I skrivande stund har den så kallade sexan, d.v.s. ledningen för både arbetstagarnas och arbetsgivarnas centralorganisationer, suttit i förhandlingar i två veckors tid och kommit så långt att kvar står några väsentliga frågor gällande köpkraft, statliga åtgärder, arbetspensioner, lokala avtal, personalrepresentanter och arbetsfred. Den egentliga armbrytningen, som enligt tidtabellen väntas pågå i två veckor, har vi således fortfarande framför oss.

Huvudavtalsparterna inom den statliga sektorn har uppsatt en målsättning omfattande tolv punkter, till vilka hör även utvecklandet av nya avlöningssystem och resultatbaserad avlöning. Under höstens lopp har Statens arbetsmarknadsverk uppfordrat organisationerna att godkänna införandet av de nya avlöningssystemen vid universiteten. I fall INPO inte sönderfaller i separata avtal på organisationsnivå, vilket ingen av centralorganisationerna önskar, kommer löneförhöjningarna inte att sammankopplas med avlöningsreformen. Eventuellt kan de dock finansieras genom separata budgetmedel.

Professorsförbundet anser det som viktigt att AKAVAs modell för en allmän pott i enlighet med branschvisa avtal skall förverkligas. Då skulle man bättre kunna besluta om förhöjningarnas profil med tanke på de olika branschernas egna målsättningar.

Redan under föregående INPO-rond konstaterades att de statliga lönernas konkurrenskraft speciellt gällande ledar- och expertuppgifterna vid universiteten är svag, och att det krävs förbättringsåtgärder. Resultatet blev de s.k. Valpastilläggen, vilkas tredje fas bör förverkligas i tillräcklig omfattning med tanke på såväl antal som inriktning. För detta bör ett öronmärkt belopp reserveras, och vid de branschvisa förhandlingarna bör AKAVA-OS:s förslag beaktas bättre än hittills.

I en ledare för fyra år sedan konstaterade jag att professorerna bör lyftas upp ur lönegropen. Förvisso har lönerna under dessa år höjts mer än under tidigare år och mer än vad de allmänna förhöjningarna föreskrivit. Gropen har jämnats ut tack vare såväl universitetens åtgärder som arbetsgivarpartens agerande i förhandlingarna gällande det preciserade tjänstekollektivavtalet.

Orsakerna till utjämnandet av lönegropen finner vi i det minskade antalet professorer i löneklass A26, i löneförhöjningarna från A28 uppåt samt i den så småningom ökande lönekonkurrensen i samband med rekryteringen av professorerna. Den externa finansieringen, som är av stor betydelse för universitetens verksamhet, har även den påskyndat universitetens åtgärder för att höja lönerna, vilket må exemplifieras av de individuella löneavtalen samt av arvoden för projektledning.

Vid utvecklandet av den lönemässiga konkurrenskraften har universiteten spelat en aktivare roll än tjänsteavtalsförhandlingarnas arbetsgivarpart. Professorsförbundet har använt sig av båda kanalerna för att utveckla professorernas avlöning.
 

Juhani Keinonen
ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)