Problemet med ebb i kassan tillspetsas

Årsskiftet närmar sig och vid våra universitet brottas man nu i många fakulteter med följande problem: pengarna räcker nästa år inte till att täcka den nuvarande personalens lönekostnader. Hur skall detta problem lösas?

Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå? Har det hittills inte varit vanligt att universiteten snarare kännetecknats av en alltför måttlig och försiktig utveckling, fri från alla överdrifter?

Det är många lätta lösningar som infinner sig. De stigande hyrorna för lokaliteterna har redan länge, med all rätt, varit föremål för kritik men trenden fortsätter och nya byggnader beställs och uppförs på löpande band. Universitetsledningen har, till en början mot sin vilja, påtvingats resultatstyrningens principer men har nu börjat omsätta lärdomarna i praktiken genom att vika åt sig en så kallad strategisk reserv för att förverkliga intressanta projekt och uträtta andra kulturdåd. Det är dagsens sanning att inget är så beständigt som det obeständiga. I tron på detta har man med projektanslag, spetsenhetspengar och EU-finansiering inrättat fasta tjänster och tjänsteförhållanden, trots att man vetat att finansieringen varit tidsbunden.

Det är i och för sig berömvärt att skapa fasta an-ställningar, eftersom verksamheten vid universiteten, speciellt undervisningen, är till karaktären stabil och bestående.

Universiteten är som institutioner äldre än staterna. Personer i fasta undervisningstjänster har utöver undervisningen skött också andra långsiktiga uppgifter på institutions-, fakultets- och universitetsnivå. Verksamheten har också kunnat ske inom det internationella universitetssamfundet. Mot den bakgrunden är det rätt att universitetet ser till att dessa personers verksamhet är på lång sikt tryggad, eftersom det är universitetet som i sista hand drar nytta av denna verksamhet.

Undervisningsministeriet uppmanade för en tid sedan universiteten att se till att visstidsanställningar omvandlas till fasta tjänster.

De kollektivavtalsbundna löneökningarna har enligt fackförbunden alltid utlovats men har inte alltid budgeterats och överförts till universiteten. Detta orsakar med tiden ett tryck på universitetens driftskapital.

De resultatkriterier som undervisningsministeriet använder i fördelningen av pengar till universiteten är inte avsedda att tillämpas inom universiteten, varken på fakultetsnivå eller inom institutionerna, eftersom de inte lämpar sig för de verksamheterna. När så ändå har skett har yttryckligen de fakulteter som i relation producerat minst examina, speciellt doktorer, hamnat i en kronisk penningknipa. Situationen tillspetsas ytterligare när den tidsbundna finansieringen upphör. Det är dags att börja anpassa sig.

Fakultetens möjligheter är i denna situation få. Den största utgiftsposten i budgeten är personalens löner och om personalen nästan enbart består av lärare ligger det nära till hands att dra in tjänster eller lämna lediga tjänster obesatta. Detta kan inte accepteras. Fakultetens uppgift är att medverka till veten-skapliga examina och förutsättningen för detta är en långsiktig vetenskaplig eller konstnärlig undervisningsverksamhet. Det vittnar om dålig personalpolitik om en ledig tjänst automatiskt blir indragen fast-än den verksamhet som utövats i tjänsten har varit framgångsrik.

Det är inte personalens sak att godkänna tjäns-teindragningar eller permitteringar, arbetsgivaren bör bära det fulla ansvaret för dessa åtgärder. Personalen har oinskränkt rätt till sin lön efter avdragen stats-skatt och andra avgifter och behöver till exempel inte avstå från sina semesterpengar eller acceptera tjänstledighet utan lön.

Av universitetens inemot 30 000 anställda hör endast en fjärdedel till den undervisande personalen. Fakulteterna borde kunna rikta sparåtgärderna till den övriga personalen. Fakulteterna borde också kunna utnyttja ledningens reservmedel i tid. Av dessa medel lär en betydande del årligen bli oanvänd. Kanske borde fakulteterna för fördelningen av medlen börja utveckla en ny modell varmed de olika enheterna kunde göras jämförbara med varandra. Kanske borde fakulteterna ha möjlighet till en dialog med Senatfastigheter om behövliga lokaliteter och hyror för dessa. Kanske borde man ge projektmedel och spetsenhetspengar också åt de fakulteter som ännu inte specialiserat sig och som ännu inte klarar av att formulera briljanta ansökningar. Kanske….