Vallöften och universitetens framtid

Riksdgsvalet närmar sig, och partierna har än en gång kartlagt sina målsättningar. Vad vallöftena beträffar är universitetsanställda speciellt intresserade av partiernas linjedragningar gällande universitetsväsendet. Och såsom brukligt är lovar partierna även oss guld och gröna skogar.

För fyra år sedan gjorde tidskriften Acatiimi en enkät bland partierna, där de sex största lyfte fram den otillräckliga grundfinansieringen som ett centralt problem inom universitetsväsendet. Då rådde en tämligen stor enighet om att universitetens grundfinansiering borde ökas. Det krävdes t.o.m. att detta skulle skrivas in i regeringsprogrammet. Ur universitetens synvinkel borde allting således ha varit i sin ordning.

Men hur ser det ut nu, år 2003? Nu vill samma partier samma sak, bara uttryckt med litet andra ord. Det gäller att öka anslagen för grundforskning, höja finansieringen till en internationell nivå och öka grundfinansieringen. Motsvarande målsättningar framställdes under den gångna valperioden även i riksdagen: t.ex. förutsatte riksdagen år 1999 enhälligt att underskottet i universitetens grundfinansiering skulle utjämnas under valperioden. Ett år senare föreslogs det i bildningsutskottets betänkande att universitetens basfinansiering skulle rättas till med närapå en miljard mark. Riksdagen har alltså hela tiden varit häpnadsväckande enig om att problemet är reellt och borde rättas till, och det har t.o.m. före- slagits konkreta reformer. Av någon anledning har dock ingenting gjorts.

Hur har det kunnat bli så här? Är det kanske så att universitetsväsendet inte har haft sympatisörer på regeringsnivå? Eller har regeringen eller de enskilda ministrarna måhända inte varit tillräckligt villiga till eller engagerade i att finna lösningar till de problem vilkas existens det ändå råder enighet om? Eller är det sist och slutligen så att undervisningsministeriet inom sin finansieringsram medvetet har velat styra pengar åt något annat håll än till universitetens grundfinansiering?

Det är intressant att märka att det råder en större missbelåtenhet gällande universitets- och veten-skapspolitiken under den här valperioden än då Lipponens föregående regering bar ansvaret. För fyra år sedan fick regeringen i Acatiimis enkät skolvitsordet 8+, medan den nuvarande universitets- och veten-skapspolitiken bedöms som 7+. I svaren ser man en påfallande stor spridning

i bedömningarna. Bara den nuvarande undervisningsministerns eget parti gav arbetet ett berömligt vitsord (9), medan de övriga svaren visar en spridning mellan 6+ och 7½.

Denna tidskrift innehåller även universitetsförbundens gemensamma ställningstagande där de föreslår att följande regering skulle ha en undervisnings- och vetenskapsminister. I detta sammanhang vill de också väcka diskussion kring en eventuell utvidgning av undervisnings- och vetenskapsministerns förvaltningsområde. Så här måste man uppenbarligen också göra ifall vi vill att den minister som skall bära huvudansvaret för universitetsfrågorna skall vara en verklig tungviktare bland politikerna. Tyvärr verkar det dock vara så att fastän dessa i sina festtal försäkrar att de uppskattar akademisk utbildning, är utbildningen och forskningen samt dess utveckling inte tillräckligt stora frågor för att de politiska tungviktarna skulle bli intresserade av undervisningsministeriet. I detta pengarnas tidevarv kunde intresset dock vakna i fall undervisnings- och vetenskapsministerns portfölj skulle bli klart större än vad den är i dag.

Förhoppningsvis skall undervisnings- och vetesnkapsministern i nästa regering vara en person som känner till och uppskattar universitetsväsendet. Universitetsförbunden har engagerat sig i att utveckla universitetsväsendet, och ett uttryck för samma engagemang väntar vi oss nu också från den kommande regeringen. Och du, kom ihåg att genom att rösta kan också du påverka saker och ting.

Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)