Om professorsutnämningar och professorernas tjänsteutövning

Under de senaste månaderna har man i offentlig- heten fört en livlig diskussion om professorsutnämningar och professorernas tjänsteutövning. Det verkar vara svårt att få ett grepp om hurdan ställning professorerna har, vilka krav en professur ställer och hur professorernas arbete ser ut. Inget under att det lätt uppstår missförstånd.

I regel utnämns professorerna tillsvidare, med andra ord innehar de ordinarie tjänster. Således tillämpar man huvudsakligen det ansökningsförfarande som bestäms av lagen om tillsättande av tjänster. Denna utgångspunkt är allmänt godkänd och hör också till de principer som Professorsförbundet förespråkar. En professors arbete präglas av en långsiktig forskningsverksamhet, vilket i allmänhet förutsätter åratal av målmedveten strävan efter att utveckla forskningsgruppen och den egna skolan.

Tidsbundna professurer inrättas till exempel då finansieringen baserar sig på en donation, eller när en ny vetenskapsgren skall etableras. När en ordinarie professor behöver en vikarie sköts detta med ett tids-bundet tjänsteförhållande, eftersom lagstiftningen då möjliggör ett lättare utnämningsförfarande. Användningen av tidsbundna tjänsteförhållanden måste alltid motiveras. Professorsförbundet utgår ifrån att när en person förordnas till ett tidsbundet tjänsteförhållande bör personens behörighet i så hög grad som möjligt motsvara en ordinarie professors behörighetsvillkor.

Den vetenskapliga behörigheten framhävs ofta som ett absolut behörighetsvillkor gällande en professur. I själva verket är den vetenskapliga behörigheten ett nödvändigt om än inte tillräckligt villkor. Behörighet till professur inbegriper också undervisningsförmåga, färdigheter i administrativa uppgifter, och ibland även praktisk undervisningserfarenhet. Det går inte att bedöma den vetenskapliga behörigheten på en absolut skala. Kraven och praxisen varierar inom olika branscher. Professorsförbundet förutsätter att kompetens- och behörighetsvillkoren gällande personer som skall utnämnas till professor bör hållas på hög nivå.

Då och då uppstår det diskussion om professorernas arbetstid. Arbetet innebär en viss frihet vad tids-bruk beträffar, vilket ofta blivit missförstått i massmedia. Ibland uppfattas arbetstiden vara lika med endast antalet föreläsningstimmar. Vissa universitet har infört bestämmelser för undervisningspersonalens närvaro. Massmedia har tolkat dessa bestämmelser som ett uttryck för problem med att få alla att utföra sitt arbete.

Enligt tjänstekollektivavtalet är universitetslärarnas årliga arbetsplikt 1600 timmar. Hur var och en fullgör sin plikt kontrolleras utgående från resultat, inte enligt tidsbruk eller tidsperiod. Professorsförbundet anser att absoluta närvarobestämmelser helt tydligt strider mot tjänstekollektivavtalet. I praktiken är universitetslärarnas verkliga arbetstid ofta märkbart längre än den avtalsenliga tiden på 1600 timmar. Enligt en undersökning gjord av Statistikcentralen är det just professorerna som av alla universitetslärare har de längsta arbetsdagarna. Den genomsnittliga arbetstiden per vecka är cirka 47 timmar, vilket på årsnivå betyder cirka 2200 timmar.

Professorernas arbete präglas av uppgifternas mångfald. Forskning är en skapande process och för-utsätter koncentration, vilket inte alltid är möjligt vid ett oroligt arbetsbord. Kreativ forskning har intensiva perioder, då det kan vara bäst att dra sig tillbaka till sitt forskarrum. En amerikansk kollega brukade uttrycka saken genom att ofta hänga upp en lapp på sin dörr: "Unless it is good news or money, see me tomorrow".

Professorns arbete inbegriper en livlig växelverkan med studerande, andra forskare och lärare samt med hela det vetenskapliga samfundet. Till en god tjänste-utövning hör förutom kreativt arbete även engagemang i gemensamma uppgifter, tillräcklig anträffbarhet och arbete för en stark sammanhållning.

Tapani Pakkanen
ordförande
Professsorsförbundet

(painetun lehden s. 4)