Befrämjandet av jämställdheten vid
universiteten
Den akademiska världen verkar präglas av att män
och kvinnor sköter samma arbetsuppgifter med olika tjänstebeteckningar.
Redan länge har ju majoriteten av de studerande varit kvinnor,
men när det gäller de högsta universitetstjänsterna
har kvinnornas andel fortfarande varit anspråkslös.
Detta kommer bek-lagligt tydligt fram även i Forskarförbundets
med-lemsenkät. Det är alarmerande att skillnaden mellan
genomsnittslönerna för de män och kvinnor inom
den samhällsvetenskapliga branschen som disputerat efter
år 1994 var över tre hundra euro i april 2001.
Hur kan löneskillnaderna bland samhällsvetarna förklaras?
De som hade deltagit i enkäten arbetade i liknande undervisnings-
och forskningsuppgifter inom universitetsväsendet. Männen
var något äldre. De var dock avsevärt oftare än
kvinnorna professorer i tidsbundet tjänsteförhållande.
På basis av materialet kan man inte svara på frågan
varför just männen hade gjort framsteg i karriären
och blivit professorer. Säkert finns det även andra
förklaringar än de som baserar sig på könet.
Statistiskt är iakttagelsen dock inte unik. Motsvarande skillnader
har framförts i Acatiimi i samband med placerandet av universitetslektorer
i olika löneklasser vid Helsingfors universitet.
Skillnaderna mellan könen både i tjänste- och
i lönestrukturen utgör stora utmaningar när det
gäller såväl de nya avlöningssystemen som
tjänstestrukturerna. De nuvarande problemen måste lösas,
för endast på så sätt kan de nya systemen
bli allmänt accepterade.
Skillnaderna mellan könen är dock bara ett av missförhållandena
i universitetsvärlden. Stipendieforskarnas ställning
är ytterst problematisk. De är absolut nödvändiga
när det gäller att uppnå det antal examina som
uppsatts som mål, men det är skan- dalöst hur
ringa de uppskattas och vad de utsätts för i vårt
samhälle som i övrigt vill svära vid kunnandet.
Vid universiteten åsidosätts stipendieforskarna såväl
när man fördelar arbetsrum eller ersätter forsknings-kostnaderna
som när det gäller val inom universitetsväsendet.
Hur ringa det övriga samhället uppskattar stipendieforskarna
belyses av bristerna i stipendieforskarnas socialskydd och pensionssystem.
Det finns olika skikt bland de anställda vid universiteten.
Alltför ofta anses endast forskarna och lärarna vara
nödvändiga för universiteten. I samma andetag degraderas
de övriga akademiska sakkunniga vid universiteten till personal
vars uppgift det bara är att assistera vid forskningen och
undervisningen. Vad skulle väl vara trevligare än att
arbeta som akademiskt utbildad sakkunnig med en medhjälparstämpel
i pannan?
Den externa finansieringen har indelat forskarna vid universiteten
i herrskap och tjänstefolk. Projektforskarna koncentrerar
sig på forskning, medan de med budgetmedel avlönade
forskarlärarna kan bedriva forskning endast under de pauser
som uppstår mellan undervisning, personlig handledning,
administrativa uppgifter och övrig samhällelig serviceverksamhet.
I samband med sina projekt har projektforskarna möjlighet
såväl till tjänsteresor med dagtraktamenten som
till språkvård och –granskning, vilka beklagligt
ofta är förmåner som de med budgetmedel anställda
bara kan drömma om.
Men också projektpersonalen lider av ett missförhållande,
nämligen snuttarbeten. Det är nästan omöjligt
att bli integrerad i arbetsgemenskapen, då man städslas
för en månad åt gången. Den kontinuerliga
osäkerheten utgör också en av de största
stressfaktorerna vid universiteten. Arbetstagarnas illamående
reflekteras även i arbetsgemenskapen. Ingen organisation
kan länge stå ut med att över sextio procent av
dess personal har tidsbunden anställning. I ljuset av Högsta
förvaltningsdomstolens senaste beslut verkar det också
vara klart att projektfinansieringen inte utgör en sådan
grund för tidsbundna anställningar som avses i tjänstemannalagen.
Statsmakten bör alltså så fort som möjligt
skrida till åtgärder för att få bukt på
lagstridiga tidsbundna anställningar. Det ökade antalet
tidsbundna tjänsteförhållanden har ju baserat
sig på universitetens otill-räckliga grundfinansiering,
vilket gör att problemet kan lösas lätt. Eftersom
den nya undervisningsministern tidigare visat en så stark
profilering i jämställdhetsfrågorna, väntar
vi oss att hon på ett fördomsfritt sätt skall
ta itu med ovannämnda missförhållanden i jämställdheten
inom universitetsväsendet. Organisationerna är beredda
att dra sitt strå till stacken för att befrämja
jämställdheten, men kommer statsmakten och arbetsgivarparten
att visa samma förståelse?
Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet
(painetun lehden s. 4) |