På spaning efter ett sporrande avlöningssystem

Tapani Pakkanen ordförande Professorsförbundet

Antero Puhakka ordförande Forskarförbundet

Vesa Kulmala ordförande Universitetslektorernas- förbund

Ända sedan förra årtusendet har man aktivt försökt förnya avlöningssystemet vid universiteten. Arbetet har präglats av att ett steg framåt ofta har följts av två steg bakåt. Numera har reformarbetet fått särskild pondus i och med att man enligt det statliga tjänstekollektivavtalet bör ingå ett avtal om övergång till nya avlöningssystem senast 15.2.2005.

Det finns knappast någon akademisk expert som inte skulle vara ense om avlöningsreformens nödvändighet. Vi torde alla önska att vårt arbetes svårighets-grad även skulle synas i avlöningen, m.a.o. ju mer krävande arbetsuppgifterna är, desto mera borde man få betalt för dem. Principen är således rättvis och eftertraktansvärd.

Efter åtta års reformarbete har man åtminstone tillsvidare inte hittat de vises sten, med hjälp av vilken uppgifternas svårighetsgrad skulle kunna mätas på ett pålitligt sätt. När vi försöker utvärdera de experiment som hittills gjorts kan vi konstatera att målet , d.v.s. ett enda frågebatteri för bedömning av samtliga uppgifter vid universiteten, var för optimistiskt. Efter det senaste experimentet som genomfördes av den s.k. Kekälegruppen har man börjat söka en lösning till avlöningsreformen i så kallade svårighetsgradskartor. Dessa erbjuder en modell till arbetsbeskrivningar, enligt vilken det sedan skall vara möjligt att placera arbetsuppgifternas svårighetsgrad på rätt nivå.

De viktigaste universitetsorganisationerna som representerar universitetslärarna, forskarna och de akademiska experterna anser att utgångspunkten är rätt formulerad. Professorsförbundet, Forskarförbundet och Universitetslektorernas förbund har dock för-utsatt att beskrivningarna av uppgifternas svårighetsgrad i fortsättningen skall utvecklas på så sätt att lärarna och den övriga personalen kommer att ha olika kartor. Detta förslag har också godkänts, och be-skrivningarna av uppgifternas svårighetsgrad håller nu på att arbetas fram.

Ett annat viktigt element i avlöningssystemet är den personliga lönedelen, d.v.s. den del av lönen som baserar sig på den personliga prestationen. Lärarnas nuvarande avlöningssystem har delvis samma drag. Professorernas forskarskoltillägg och motsvarande resultattillägg hos de övriga lärargrupperna har varit ett slags förstadium till den nya personliga lönedelen, vars prestationsgrunder bör beakta de uppgifter som hör ihop med respektive yrkesbeteckning. I de akademiska experternas arbete utgör erfarenheten ett viktigt element som bör synas även i det nya systemet. Det nya avlöningssystemet ger en ypperlig möjlighet att rätta till missförhållanden i avlöningen för lednings- och expertuppgifter, vilken även enligt arbetsgivarens redovisningar klart har hamnat i efterkälken i jämförelse med den övriga löneutveckling-en.

Införandet av det nya avlöningssystemet och dess möjligheter att lyckas har dock ännu många blindskär framför sig. Avlöningssystemen medför oundvikligen förändringar i universitetens ledningskultur. Bland övriga ömma punkter må nämnas svårigheten med att nå samförstånd gällande systemets målsättningar eller att garantera systemets smidighet och genom-skinlighet. Dessutom måste det finnas garantier om tillräckliga resurser samt om en tillräcklig förhöjningsmån när systemet tas i bruk.

Vad tidtabellen beträffar försöker man ha svårighetsgradskartorna färdiga i början av hösten, varefter förhandlingsorganen skall redogöra för möjligheterna att börja experimentera med uppgiftsbe-skrivningarna i enlighet med kartorna vid ett fåtal universitet. Efter en analys av resultaten och en eventuell finslipning kommer man att underhandla om övergången till det nya avlöningssystemet.

Förbundens ordförande har varit med om att förbereda svårighetskartorna. I och med att ordförandena har medverkat har förbunden velat signalera sitt eget engagemang i avlöningsreformen. Möjligheterna till nya avlöningssystem undersöks på allvar i samarbete mellan arbetsgivarparten och arbetstagarorganisationerna. När ett välfungerande system har blivit till, när dess provkörning har lyckats och parterna är beredda att ingå ett tjänstekollektivavtal om en övergång till systemet, då kommer man även vid universiteten att övergå till de nya sporrande avlöningssystemen.

Tapani Pakkanen,
ordförande, Professorsförbundet
Antero Puhakka,
ordförande, Forskarförbundet
Vesa Kulmala,
ordförande, Universitetslektorernasförbund

(painetun lehden s. 4)