Effektivare studier?

Våra två undervisningsministrar beslöt i juni i enlighet med regeringsprogrammet tillsätta en arbetsgrupp och ge en utredningsman i uppgift att utarbeta förslag till förkortning av studietiden och utvecklande av studiestödet. I augusti tillkallade undervisningsministern en utredningsman att dryfta frågan om en utveckling av universitetens system med gemensam antagning. Dessa uppgifter sorterar utan tvivel under ovannämnda rubrik, men man kan ändå fråga sig om det inte också utöver studietiden hade varit viktigt att kartlägga kvaliteten på inlärningsresultaten.

Pengar är givetvis den centrala orsaken till åtgärderna. Personer med universitetsutbildning har bätt-re framgång på arbetsmarknaden än mindre utbildade.

De sysselsätter också ofta sig själva. Ifall universiteten skulle öka volymen i sin företagarutbildning kunde detta i framtiden ske i ännu större omfattning. En snabb utexaminering ger snabbt nya skattebetalare och härvid kan de studiesociala stödformerna riktas på nytt. Bristen på arbetskraft torde i Finland vara störst uttryckligen i fråga om utbildade personer med specialkunnande. Ifall genomströmningen vid universiteten skulle bli snabbare skulle behovet av undervisningsutrymmen samt antalet undervisningsgrupper och studerande i grupperna minska avsevärt. I dagens läge kan upp till hälften av kursdeltagarna vara sk. dubblerare som inte tidigare ansett sig ha möjlighet att delta tillräckligt effektivt i undervisningen.

Hur skall då en större effektivitet nås? Redan på förskolestadiet borde möjligheterna till en målinriktad och homogeniserad utbildning tryggas. Den underhållande aspekten borde tonas ner i och med höjningen av nivån på utbildningen. Studiehandledarens möjligheter att arbeta borde förbättras på andra stadiet. På detta sätt skulle man också effektivera yrkesvägledningen. Eleverna borde uppfostras till att ta egna initiativ. Avgångsbetygen borde ges större tyngd i antagningen till universiteten. Man kunde till och med överväga att föra över studentexamenssystemets tillgångar till den övriga undervisningsverksamheten, ifall finska folket inte samstämmigt skulle höja rösten för ett bevarande av detta system, vilket jag befarar.

En central fråga i detta sammanhang är om vi skall ha ett intagningsprov vid universiteten eller inte. I Finland har man haft sådana, till exempel i Frankrike och i Storbritannien inte. I de sistnämnda länderna har kostnaderna kunnat kontrolleras på så sätt att man i Frankrike under studiernas gång gallrat kraftigt på basen av studieframgången medan man i Storbritannien uppburit kännbara terminsavgifter. När intagningsproven i Finland fungerat optimalt har man kunnat mäta motivationen och lämpligheten för en viss studieinriktning och på detta sätt eliminera problemen med övergång till andra studier. Det finns också exempel på att studeranden efter många års försök blivit intagen och därefter i stället för att koncentrera sig på studierna i huvudsak siktat in sig på att inleda en karriär i arbetslivet, studera utomlands eller ha ett sabbatsår.

Det är viktigt att systemet med utbetalning av studiestödet ses över. Jag hoppas att det kommer att bli möjligt att premiera studerande som når speciellt goda resultat i sina studier. Den franska modellen kunde vara en god lösning ifall studiestödets storlek skulle bero på kvalitativa aspekter i studieframgången. Den modell som tillämpas i Storbritannien kunde vara en lösning på det eventuella problemet med att vi får en invasion av studerande från utlandet på grund av våra avgiftsfria studier och vårt globalt sett tämligen goda studiestöd.

En flitigt arbetande och välmotiverad studerande studerar effektivt och strävar till goda vitsord. Detta faktum har inte tillräckligt noterats när arbetsgrupperna och utredningsmannen fått sina uppdrag. En brist är också att fackförbunden inte är representerade i arbets-, uppföljnings- och styrgruppen. Det kan påpekas att om målet är att spara har dessa strävanden inga positiva följder. Om man däremot vill få till stånd reformer och är beredd att satsa på dem kan man därigenom också nå inbesparingar.

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden s. 4)