Universitetens roll i det regionala engagemanget

Universitetens roll i det regionala engagemanget har varit ett populärt diskussionstema på sistone. Diskussionen har tagit fart av planerna att införa begreppet i universitetslagen. Det är ingalunda fråga om någonting nytt, universiteten har ju genom århundradena utövat ett starkt inflytande på den andliga och den materiella utvecklingen inom sina närområden.

Universitetet påverkar regionens, till exempel landskapets, utveckling på många nivåer. Redan utbildningsutbudet i sig bidrar till att balansera befolkningsstrukturen på riksnivå, då de som flyttat in på orten för studiernas skull lätt stannar kvar efter avlagd examen. De skattemedel med vilka universitetens verksamhet finansieras inkasseras från hela landet, men de används på universitetsorterna.

Man kan dock inte grunda ett universitet på varje ort. Forskningen och utbildningen inom varje vetenskapligt fackområde ställer individuella krav beträffande infrastruktur och minimistorlek. Det är möjligt att med rimliga resurser ordna akademisk grundutbildning, men en undervisning som baserar sig på egen vetenskaplig forskning kan man inte köpa eller förflytta så lätt.

Forskningsverksamheten har en regional särbetydelse. Den medför nya andliga och ekonomiska resurser, som även bidrar till att generera näringslivet. Vårt land kan visa ett flertal lysande exempel på detta. Beträffande forskningsmedlen i förhållande till bruttonationalprodukten håller Finland på att uppnå en topposition i världen. När det gäller den regionala utvecklingen är det ingalunda likgiltigt var forskningsmedlen används. Även i den kulturella utvecklingen spelar universitetet en ytterst viktig roll.

Den externa finansieringens andel av universitetens budget håller på att öka. Denna finansiering beviljas nästan utan undantag på basis av öppen konkurrens. Det är ett sunt tecken på regional utveckling om universiteten genom sitt kunnande är tillräckligt konkurrenskraftiga för att själva skaffa en del av forskningsmedlen. I denna tävlan är universitetens regionala roll av avgörande betydelse. Men den ständigt ökande andelen av extern finansiering vid universiteten medför också vissa problem. Finansieringen av grundforskning förutsätter egentligen att besluten fattas på lång sikt. De numera så allmänna korta finansieringsbesluten leder till att forskningen snuttifieras och därmed till korta tidsbundna tjänsteförhållanden för forskarna.

I professorernas befattningsbeskrivning varierar det regionala engagemanget starkt beroende på professorns forskningsområde. Inom starkt internationaliserade vetenskapsgrenar kan forskaren både engagera sig inom hela det vetenskapliga samfundet och agera som drivkraft för utvecklingen inom sitt eget forskningsområde på den egna orten. Det som forskaren åstadkommer måste ändå ösas ur det egna kreativa vetenskapliga arbetet. Såväl grundforskningen som tillämpandet och det yttre engagemanget måste stå i balans, och en sund egoism för vetenskapens bästa är en nödvändighet.

Medan den yttre finansieringens andel i universitetens budget har ökat har professorernas roll både i den direkta och i den indirekta finansieringen av forskningsverksamheten blivit allt viktigare. De av professorerna ledda forskningsgrupperna har hamnat i en ond spiral av åtföljande ansökningar och rapporteringar, som inte tillåter några mellanår. Det ständigt ökande vetenskapliga och ekonomiska ansvaret bör beaktas även i avlöningen.

Tapani Pakkanen
ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)