Frihet att forska på eget beväg
Enligt universitetslagen utgörs universitetens främsta
uppgifter av fri forskning och forskningsbaserad högsta undervisning.
Det finländska universitetsväsendet avviker från
motsvarande system i många andra länder såtillvida
att vi inte har åtskilda universitet som skulle koncentrera
sig på antingen forskning eller undervisning. Forskningens
betydelse understryks även av det preciserande tjänstekollektivavtalet
där utvecklandet av den forskningsbaserade undervisningen
uttryckligen ingår. Med andra ord utgör forskningen
den grund på vilken den akademiska undervisningen borde
byggas.
Det finns många slags forskare i universitetssamfunden.
Det finns ett fåtal som i stadigvarande tjänsteförhållande
bedriver forskning som sin huvudsakliga sysselsättning. En
annan grupp utgörs av visstidsan-ställda projektforskare,
vilkas antal blivit nästan tredubbelt under de senaste tio
åren. Den tredje gruppen består av universitetens
forskarlärare (professorer, överassistenter, assistenter,
lektorer osv.) Det har genomförts en undersökning gällande
universitetslärarnas totalarbetstid. Resultaten håller
ännu på att finslipas, men det har redan framgått
att forskningen i dessa tjänster helt tydligt är underställd
andra uppgifter såsom undervisning, förvaltning, institutionsuppgifter
osv. Det finns ytterligare en fjärde forskar-grupp som utgörs
av dem som håller på att utbilda sig till forskare.
Utöver dessa finns det ännu en hel del människor
som på egen risk bedriver fri forskning. Det är fråga
om stipendieforskare som nog i praktiken bedriver forskning som
huvudsyssla, fastän de formellt inte ens är anställda
som forskare.
Den fria forskningen innebär en risk som för stipendieforskarnas
del realiseras när de tyr sig, eller är tvungna att
ty sig till sociala förmåner. Först då inser
många stipendieforskare vilka allvarliga brister deras socialskydd
egentligen har. Det finländska socialskyddet baserar sig
ju i hög grad på ett antagande att folk har fast anställning.
Eftersom stipendieforskarna inte har någon anställning
alls, är de inte heller berättigade till inkomstrelaterade
förmåner. Således får den som med hjälp
av stipendium skriver på sin avhandling endast minimibeloppet
av moderskapspenning eller grundbeloppet av sjukdagpenning. Stipendietiden
berättigar inte till pension, olycksfallsförsäkringarna
upphör att gälla, stipendietiden beaktas inte när
det gäller att fylla arbetsvillkoret i samband med ansökan
om arbetslöshetsersättning osv.
Det är inte fråga om ett marginellt problem. År
2002 uppgick de stipendier som beviljades för konst och vetenskap
sammanlagt till över hundra miljoner euro. Om vi jämför
detta belopp med universitetens budgetmedel ser vi att endast
Helsingfors och Uleåborgs universitet samt Tekniska högskolan
har en budget som överskrider beloppet.
Genom sin stipendiepolitik har universiteten skaffat sig ett
diskutabelt renommé. I fjol beviljade universiteten från
sitt moment för löpande utgifter forsknings- eller doktorandstipendier
motsvarande minst 4,8 miljoner euro. Att bevilja stipendier till
doktorander från medel som reserverats för löpande
utgifter har blivit ett sätt för universiteten att uppnå
de överdimensionerade målsättningarna. Ett sådant
förfaringssätt är förkastligt. Forskarna borde
anställas i tjänsteförhållande, eftersom
deras alster ändå tydligt gagnar universiteten.
När universiteten i stället för lön erbjuder
ett stipendium, närmar vi oss en situation där universiteten
gör sig skyldiga till att gynna "grått arbete". Så
sker i synnerhet när stipendieforskarna förväntas
ge "gratis" undervisning som ersättning för eventuellt
arbetsrum och andra konkreta förutsättningar för
sitt arbete. När det gäller privata stiftelser kan vi
inte förutsätta att de skulle anställa forskare
i tjänsteförhållande. Men av staten och i synnerhet
av universiteten kan vi nog förutsätta att de slutar
utnyttja stipendierna som sparåtgärd.
Åtminstone i festtal anser man att forskning, vetenskap
och kvalificerat kunnande hör till det finska samhällets
grundvalar. Tyvärr förverkligas inte festtalen på
det praktiska planet. I vilken mån den finländska forskningen
uppskattas torde väl återspeglas av det faktum att
bristerna i idrottarnas socialskydd rättades till redan år
1995 genom en separat lag, medan de som gör vetenskap med
hjälp av stipendier fortfarande har det lika dåligt
ställt som tidigare.
Stipendieforskarnas socialskydd håller dock på att
förbättras avsevärt. En arbetsgrupp ledd av överdirektör
Tarmo Pukkila har som uppgift att till utgången av år
2003 sammanställa förslag till utvecklande av stipendieforskarnas
socialskydd. Därefter förs ärendet till regeringen
och riksdagen, vilka förhoppningsvis även på det
praktiska planet kommer att påvisa att festtaleretoriken
är full verklighet också när det gäller vetenskapare.
Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet
(painetun lehden s. 4) |