Universitetens antagningspraxis - anhopningen av de sökande bör avvecklas

Under de senaste åren har universitetens antagningspraxis hört till de ständigt återkommande diskussionstemana, och det har tillsatts ett flertal arbets-grupper för att dryfta olika problem i anslutning till antagningsförfarandet. Numera dröjer det rätt länge innan de studerande funnit sin slutgiltiga studieplats, vilket leder till diverse problem på olika håll. Fenomenet förklaras ofta med att de studerande är osäkra på sitt yrkesval, eller med andra faktorer, som för sin del leder till att den studerande tar sig ett sabbatsår. Däremot har de i antagningssystemen inbyggda strukturella faktorerna inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet i diskussionen.

Gymnasieundervisningens främsta syfte är att bygga upp en god allmänbildning. Hur goda färdigheter den ger för urvalsproven till universiteten varierar beroende på branschen. Merparten av dem som gått ut gymnasiet får konstatera att det är svårt att bli antagen till ett universitet. Å andra sidan har de som skrivit lång matematik i studentprovet mångsidiga valmöjligheter inom olika branscher. Beträffande utvecklandet av studentexamen är den nya ämnesrealen ett steg i rätt riktning, för den kan tillämpas på ett mångsidigt sätt vid elevantagningen.

De nybakade studenterna utgör i medeltal cirka 30 % av dem som blivit antagna till universiteten, men skillnaderna är stora mellan olika branscher. Inom många branscher är antalet sökande och antalet antagna i balans. Det uppstår ingen särskild anhopning av sökande, eftersom merparten av de antagna är årets studenter. I andra branscher, där antalet sökande är högt jämfört med antalet antagna, har situationen lett till en anhopning av sökande, då andelen av årets studenter t.o.m. kan vara mindre än tio procent.

För att kunna sålla fram de bästa studerandena har man inom många branscher utvecklat krävande urvalsprov, eftersom studentexamen inte anses åt-skilja de sökande i tillräckligt hög grad. I praktiken har detta i värsta fall lett till en situation där framgång i samband med antagningen förutsätter att den sökande läser facklitteratur, deltar i prepkurser och t.o.m. skaffar sig erfarenhet av studier på universitetsnivå. Typiskt är att den sökande blir antagen först flera år efter sin studentexamen, eftersom den nuvarande antagningspraxisen diskriminerar årets studerande. Mellanåren blir obligatoriska för nästan alla sökande, även för dem som gått ut gymnasiet med utmärkta vitsord. En del av dem som blivit utan studieplats inom de mest populära branscherna blir ändå antagna till andra akademiska utbildningsprogram. Dessa enheter får då ofta ofrivilligt axla tränarens roll, eftersom deras undervisning utnyttjas som förberedelse för nästa års inträdesprov.

Anhopningen av de sökande till universiteten är ett samhälleligt problem som i åratal håller ett stort antal studenter i en trollcirkel av åtföljande urvalsprov. Förutom en nationalekonomisk förlust leder den på individuell nivå till frustration och utslagning samt slösar bort värdefull studietid och potential. Om merparten av de antagna är årets studenter uppstår inga anhopningar, då de som blivit utan studieplats söker sig snabbare till andra branscher. Enligt utredningarna är problemet med mellanår i hög grad beroende av antagningspraxisen, eftersom endast en av sex som håller sabbatsår verkligen vill hålla en paus i studierna.

När elevantagningen utvecklas är det av ytterst stor vikt att situationen för årets studenter skall förbättras. Undervisningsministeriet har satt som mål att hälften av de antagna skall vara årets studenter. Detta är ett steg i rätt riktning men räcker inte till att förhindra en anhopning av de sökande. Förvisso skall det också vara möjligt att byta studieinriktning, men för detta torde ett litet antal studieplatser räcka.

Elevantagningarna bör utvecklas på så sätt att man avskaffar de element i urvalskriterierna som diskriminerar årets studenter. Urvalssystemet bör förändras gradvis så att de redan existerande anhopningarna av sökande skall avvecklas under kontrollerade former. För att uppnå målet behöver vi en mer omfattande diskussion om situationen för årets studenter, men också ekonomiska sporrar, med tillhjälp av vilka universiteten numera styrs. Antagningspraxisen utvecklas naturligast inom universitetens olika enheter.

Tapani Pakkanen
Professorsförbundet ordförande

(painetun lehden s.4)