Stress i universitetsarbetet

Under de tio senaste åren har arbetsförhållandena vid universiteten förändrats radikalt, vilket också har lämnat sina spår i universitetens personal. För dem har förändringarna i arbetsförhållandena inneburit bl.a. att antalet studenter har ökat och befattningsbeskrivningarna blivit allt mer splittrade och snuttifierade, samtidigt som de anställda upplever att de arbetar under ett ständigt tryck att visa allt bättre resultat.

Det fåtal nationella och internationella undersökningar som gjorts om universitetsarbetet visar att det finns ett flertal för universitetsvärlden typiska drag som kan påverka de anställdas hälsa, välmående och trivsel på arbetsplatsen. Bland dessa drag räknas t.ex. ovissheten om möjligheterna att få fortsättning på tjänsteförhållandet, det stora antalet studenter per lärare, de tidsbundna förordnandena, bristen på tid och resurser samt den därigenom allt snabbare arbetstakten, likväl som den ständigt minskande personalen, de allt knappare övriga resurserna och stressen i an-knytning till forskning och publikationsverksamhet. De utredningar som gjorts om finländska universitet antyder för sin del att det finns tydliga symptom på stress och utbrändhet i universitetssamfunden, att de anställda inte får feedback för sitt arbete, och att informationen löper trögt och samarbetet haltar på de olika institutionerna.

Det finns faktiskt en hel del potentiella stressfaktorer och utmaningar på universiteten. Till dessa hör såväl de motstridiga kraven, den otillräckliga lönen, den långsamma karriärutvecklingen, trycket på att få något publicerat, tvånget att skaffa finansiering, tids-bristen, de ständiga avbrotten och de långa mötena som de överdimensionerade förväntningar som man riktar mot sig själv. Hur stor stressen i arbetet är just i universitetssamfunden påvisas av vissa undersökningar där t.o.m. 84 % av universitetslärarna har framhållit att stressen i arbetet haft en negativ inverkan på deras produktivitet. Det är således inte fråga om en bagatell.

I den internationella litteraturen förs en diskussion om huruvida stressen i universitetsarbetet skiljer sig från den stress som man upplever i andra yrken. Det verkar vara uppenbart att en del av stressfaktorerna vid universiteten är universella, såsom t.ex. tidsfristerna, konflikterna mellan olika personer och den överdimensionerade arbetsbördan. Som speciellt för universiteten karakteristiska stressfaktorer betecknas bl.a. faktorer i anknytning till belöning och erkännande, den professionella identiteten och kontakterna till studenterna.

Med sin senaste medlemsenkät som utgångspunkt beslöt Forskarförbundet att göra en mer ingående analys av stressen i universitetsarbetet och alla dess dimensioner. Till dimensionerna räknades brådska, tidsbundenhet, personkemi, splittring i arbetsuppgifterna samt forskning. Åtminstone vid de finländska universiteten verkar stressen i arbetet innehålla unika dimensioner. Till exempel tidsbundenheten som stressfaktor talar sitt tydliga språk om verkligheten inom dagens universitetsvärld. Splittringen i arbets-uppgifterna återspeglar i synnerhet det hur splittrad men också mångsidig universitetslärarnas och forskarnas befattningsbeskrivning i själva verket är. Stressen i forskning associerades i första hand med bristfällig handledning och otillräckliga möjligheter att kontrollera sitt eget arbete, vilket innebär att man anser sig sakna möjlighet att påverka beslutsfattandet gällande såväl den egna befattningsbeskrivningen och karriären som själva forskningen och publicerandet.

Däremot verkar brådskan och personkemin på arbetsplatsen vara universella stressfaktorer. Brådskan leder till skadlig stress i arbetet dels när det finns för litet tid för att sköta arbetsuppgifterna, dels när man börjar använda sin fritid till att sköta dessa upp-gifter. Personkemin i arbetsgemenskapen är också den en stressfaktor som omnämns i ett flertal undersökningar. Typiska drag för denna dimension är konflikter mellan de anställda samt dålig atmosfär på arbetsplatsen.

För att över huvud taget kunna fungera bör en expertorganisation ta hand om sin personal, för de mätbara resultaten är lika med de anställdas prestation. På sistone har arbetsklimatet vid universiteten präglats av utpressning i form av krav på allt större effektivitet. Så länge en sådan mentalitet råder verkar de universitetsanställda dock inte vinna gehör för sin syn på saken åtminstone hos de instanser som ställer sina oskäliga krav på ökad effektivitet på universiteten.

Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s.4)