Främjar tjänstestrukturen karriärutvecklingen?
Finlands universitetsrektorers råd har nyligen godkänt
en slutrapport som den av rådet tillsatta arbetsgruppen lagt
fram. Rapporten fokuserar på en utveckling av tjänstestrukturen
för forskning och undervisning vid våra universitet.
Utredningen är ett välkommet inslag i debatten om eventuella
åtgärder i ämnet, en verksamhet som undervisningsministeriet
inte på något sätt velat styra.
Enligt rapporten råder mellan ministeriet och universiteten
enighet om de allmänna principerna, nämligen att universiten
behöver en tjänste- och lönestruktur som för
universiteten skapar förutsättningar för att ta hand
om de anställda, som gör en långsiktig karriärutveckling
möjlig, som stärker universitetens konkurrenskraft i rekryteringen
av arbetskraft och som därtill främjar den nationella
och internationella mobiliteten. Dessa målsättningar
kan säkert accepteras av samtliga universitetsanställda.
När det däremot blir frågan om huruvida dessa mål
borde nås antingen med hjälp av en ny tjänstestruktur
eller genom en lönereform, går åsikterna isär.
Universitetslektorernas förbund har företrätt den
linjen att man borde ha startat med en reform av tjänstestrukturen
medan finansministeriet anser att en motiverande lönereform
borde genomföras före alla övriga reformer. Undervisningsministeriet
tycks företräda den synpunkten att båda åtgärderna
bör följas åt.
Enligt undervisningsministeriet skiljer sig universiteten från
andra statliga ämbetsverk och följaktligen behöver
de då en sådan tjänstestruktur att ett gemensamt
kollektivavtal på ett flexibelt sätt kan tillämpas
vid olika typer av universitet. Visserligen kan man redan nu, utifrån
rådande tjänstekollektivavtal, höja avtalslönerna
på ett flexibelt sätt, men tyvärr sker detta ytterst
sällan. Däremot förekommer det på vissa håll
en vilja att gå under avtalslönerna. Exempel på
detta är tekniska högskolans tjänstebeteckningar
undervisande forskare och universitetslärare, den av Åbo
Akademi lanserade tjänstetypen amanuens samt Jyväskylä
universitets lektorstjänst som förutsätter magistergrad
och som är avsedd för tjänstgöring vid öppna
universitetet och språktjänst, en tjänstetyp som
kanske inte bryter mot avtalets bokstav med däremot mot dess
anda.
Förslaget till ny tjänstestruktur tar i detta skede inte
ställning till tjänstebeteckningar, men inställningen
till de nuvarande beteckningarna framgår tydligt. Lägst
på trappstegen placeras de tidsbundna utbildningstjänsterna
(doktoranderna, doktorassistenten på post doc stadiet och
forskardoktorn). De två högre trappstegen besätts
av de egentliga universitetslärar-tjänsterna som huvudsakligen
är tillsvidareanställningar. Här finner vi i förslaget
beteckningarna forskande lärare, universitetslektor och klinisk
lärare. Högst placeras professorerna. Behörighetskravet
för en egentlig lärartjänst eller en post doc -tjänst
är i huvudsak minst doktorsexamen. Det nya systemet borde föregås
av en tillräckligt lång övergångstid.
Inom konstämnena borde det vara möjligt att bli behörig
också med konstnärliga meriter.
Detta utmärkta förslag glömde egentligen bara en
sak. Av en person som blir vald till en egentlig undervisningstjänst
vid ett universitet bör också senast efter övergångsstadiet
krävas till en början minst 15 studieveckors studier som
stärker den pedagogiska sakkunskapen. En del av dessa studier
kan avläggas i anslutning till doktorandstudierna.
Rapporten tar också ställning till den sk. Kekäle-arbetsgruppens
förslag till kravnivåkartläggning av arbetsuppgifterna
samt personbaserat lönetillägg. Risken är att dessa
leder till ett ännu mera byråkratiskt och segmenterat
system än det nuvarande.
Det är önskvärt att arbetsgruppen under ledning av
undervisningsrådet Juhani Dammert tillsammans med arbetsmarknadsparterna
kan enas om metoder som skapar en tillräcklig flexibilitet
för karriärutveckling. Huruvida lösningen är
ett för privata sektorn typiskt sporrande system med resultatlön
som de berörda förbinder sig vid är en helt annan
fråga. Enligt rapporten borde ett sådant system väljas.
I princip borde ett system som baserar sig på kravnivå
och personlig prestation resultera i karriärutveckling. Förutsättningen
är emellertid att arbetsgivaren efter en sporrande objektiv
utvärdering verkligen har råd att belöna för
ett gott resultat. Och att så är fallet tvivlar ju ingen
på. Eller hur?
Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4) |