Vem äger vad?

Som författare till flera läroböcker blir man emellanåt litet konfunderad över rätten till det man åstadkommit. I vissa fall är gränsen mellan det man själv åstadkommit och det man bearbetat eller direkt lånat klar. Men det finns förstås också fall där gränsdragningen är mer diffus. Ta som exempel ett läromedel som baserar sig på autentiska texter som läroboksförfattaren sedan har gått och ändrat på. Här är det klart fråga om lån/citat/återgivning/bearbetning o.s.v., vad det nu än kan kallas men är det verkligen så enkelt? Vem äger upphovsrätten om en helhet baserar sig på flera, kanske t.o.m. fem till tio olika texter? Författaren har använt flera källor och gjort sin egen tolkning av många olika åsikter och texter. Är resultatet en ny autentisk text, är det alltså fråga om någonting nytt som bara författaren har upphovsrätt till? Bör skribenten nämna de författare vars texter han använt eller förlitat sig på (eller t.o.m. de skribenter som dessa texter bygger på)? Ärligheten varar längst är en bra tumregel, men också det kan leda till överdrifter.

Också kopieringen i sig själv har blivit ett problem för läromedelsförfattarna. Det talas om hur man skannar in hela böcker: “Skanna in en 300 sidors bok på endast en timme!” Det handlar således inte längre om kopiering av några få sidor. Det kan också kännas frestande att kopiera ett verk i digitalform, som man sedan bearbetar för sina egna syften. Man får höra om studenter som skrivit om tentamensböcker i koncis form. Dessa säljer de sedan till sina studiekamrater. Jag förmodar att de inte gör det bara för ren välgörenhet och gratis utan tar en liten vinning. Visst var det vanligt att kopiera också förr, men i själva verket har kopieringen av idag tagit sig sådana former att den hotar att äventyra hela författarverksamheten. Jag undrar om det också i framtiden kommer att finnas förläggare som har råd att ge ut böcker i små upplagor om de sedan inte går åt på marknaden p.g.a. att det finns koncisa piratkopior till ett billigare pris.

Enligt gällande lag får man kopiera delar av ett verk för eget bruk och för undervisning, men i och med den nya tekniken är det faktiskt möjligt att kopiera vad som helst utan att slutresultatet ser ut som en kopia. Att författa läromedel kräver pedagogiskt tänkande och mycket tid. Att åstadkomma ett fungerande läromedel tar otroligt mycket tid och kräver mentala resurser. Det är ju inte bara skrivprocessen som är tung utan det krävs också krafter att ställa sig mottaglig för kritik. Enligt min mening måste lagen skrivas så att författarna garanteras skälig ersättning för sin upphovsrätt. Författaren måste ju få känna skaparglädje och värde i sitt författande, annars kommer raden av läromedelsförfattare att bli gles i framtiden. Lagstiftningen måste alltså vara så tydlig som möjligt på denna punkt för att hindra negativa följder för författarna och läromedelsförfattande överlag.

Jan-Håkan Öberg
Lektor
Helsingfors universitet

(painetun lehden s. 26)