Verksamheten på lokal nivå är viktig
Kollektivavtalslagen trädde i kraft år 1970 och sedan
dess har man i våra ämbetsverk tillämpat ett relativt
centraliserat förfaringssätt i förhandlingss- och
avtalsverksamheten när det gällt anställningsvillkoren.
Inte ens den tämligen omfattande autonomin vid våra universitet
har förmått överföra förhandlings- och
avtalsmekanismen till det lokala planet i någon större
omfattning. Att detta inte skett betecknas av många som en
positiv sak. Det håller emellertid på att så småningom
ske en förändring på den punkten. Till exempel arbetstidsavtalet
lockar i kombination med universitetens kroniska brist på
pengar allt oftare till lokala innovationer, eftersom avtalet lämnar
utrymme för olika tolkningar. En närmare analys av detta
kan i framtiden visa att det inte ens varit universitetens avsikt
att formulera tillämpningarna på ett så kallat
lovligt sätt.
Ifall det nya lönesystemet varom avtal ingås på
centralnivå blir infört, vilket i detta nu verkar sannolikt,
skapar detta ett ytterst stort tryck på att överföra
de fortsatta förhandlingarna om tillämpningen av systemet
helt till det lokala planet. Principen är i och för sig
acceptabel. Det torde vara lättare att på lokal nivå
bedöma kravnivån för personalens olika arbets-uppgifter,
dvs. den uppgiftsrelaterade lönedelen, och i synnerhet storleken
på den del av lönen som baserar sig på den personliga
arbetsinsatsen.
Ett stort frågetecken är dock tills vidare pålitligheten
i utvärderingen samt hur man skall klara av att upprätthålla
den jämna nivån på riksplanet.
Idén med den lokala förhandlingsverksamheten är
uttryckligen att få till stånd löneglidningar som
över-skrider nivån för de centrala avtalen. Dessa
löneglidningar är allmänna inom den privata sektorn,
men vid de statliga ämbetsverken är de ytterst sällsynta.
Staten som arbetsgivare har upprepade gånger, bl.a. i anslutning
till löneutredningarna och till lönehöjningarna som
varit en följd av dessa, velat visa att staten som utbetalare
av löner är en konkurrenskraftig faktor i arbetslivet.
Vi på arbetstagarsidan kan förmodligen tro på detta
i det skede då den procentuella förhöjningen på
nytt blir tvåsiffrig. Härmed avser jag inte decimaler
utan hela procent.
Finska staten har inom EU förbundit sig till en stram ekonomisk
politik och detta har resulterat i att huvudtitlarna i budgeten
under många år har hållits i ytterst hårda
tyglar.
De lönetillägg som de statliga ämbetsverken fått
genom de allmänna avtalen har man visserligen lovat kompensera,
men när det gäller lokala överskridningar måste
motsvarande inbesparingar sökas på annat håll och
detta måste ske med beaktande av medbestämmandelagen.
I och med att den tredje uppgiften skrivits in i universitetslagen
är det möjligt, och till och med önskvärt, att
skaffa extern finansiering som inte ingår i budgetramarna.
Det är emellertid ytterst svårt för universitet
och institutioner som är verksamma inom grundforskningen och
utbildningen att skaffa finansiering på den öppna marknaden.
Därför borde den personal som har hand om dessa grundläggande
uppgifter inte ytterligare belastas med kravet att skaffa extern
finansiering för verksamheten.
Finlands Akademi och TEKES är inte externa finansieringskällor
med hänsyn till universitetens budgetramar. EU-pengar för
universiteten eller för nätverk som administreras av universiteten
eller för projekt är inte lokal verksamhet utan verksamhet
på det regionala planet. Minst ett universitet eller en filial
verkar i 20 landskap i vårt land. Universiteten deltar i regionens
interna verksamhet och de kan sägas vara, och har varit, sin
regions och också eventuella andra regioners andliga och materiella
drivkraft.
Vad annat utom lönefrågor kan ingå i förhandlingsverksamheten
på lokal nivå? Utbildningspolitiken är förmodligen
en sektor som riksdagen också i fortsättningen kommer
att ha hand om. Arbetslivets kvalitetsfrågor är till
karaktären sådana att åtminstone initiativen och
också tillämpningarna bör utformas i den lokala
förhandlingsverksamheten. Ur organisationernas synvinkel är
verksamheten på lokalnivå viktig, eftersom den ökar
kontaktytan både organisationerna emellan och gentemot medlemmarna
och arbetsgivaren. Organisationens verksamhet fokuseras till en
stor del på den vetgiriga medlemskårens utbildning.
Detta är en lönsam investering för organisationen,
eftersom den i gengäld får både en utbildad reserv
för intressebevakningsverksamheten och en lokal förhandlingskapacitet
på hög nivå. Detta sistnämnda är grunden
både för vår nuvarande och för vår framtida
förhandlingsverksamhet.
Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4) |