Visstidsanställningar universiteten på de åklagades
bänk
Vid de statliga institutionerna finns det rikligt med tidsbundna
tjänsteförhållanden. Med tanke på den anställda
och arbetets produktivitet är de kortvariga anställningarna
problematiska. I diskussionen har universiteten blivit en nagel
i ögat: vid dem är antalet visstidsanställda speciellt
stort.
Det akademiska arbetets särart har ofta hamnat i bakgrunden
i dessa diskussioner. Till exempel påbyggnadsstudierna har
under de senaste årtiondena ändrats till sin karaktär
och finansieras inte längre med stipendier, utan de har blivit
avlönat heltidsarbete. När någon bedriver påbyggnadsstudier
på heltid berättigar det dock inte till en fast anställning
ända till pensionering. Således har universitetens påbyggnadsstuderande,
assistenter och överassistenter ett tjänsteförhållande
som helt riktigt är tidsbundet. Om dessa grupper stryks från
listan över tidsbundna förordnanden vid universiteten,
är den återstående procentuella andelen dock fortfarande
anmärkningsvärd, om än den inte avviker märkbart
från situationen vid de övriga statliga ämbetsverken.
Den grundläggande orsaken till problematiken kring visstidsanställningar
finner vi i universitetens finansieringsstruktur. Under det senaste
årtiondet har universitetens grundfinansiering minskat i realvärde
samtidigt som examensmålsättningarna och kraven på
resultat har skärpts märkbart. Den externa finansieringens
andel utgör redan nästan en tredjedel av universitetens
budget. Denna finansiering består nästan i sin helhet
av konkurrenssatta pengar, och finansieringsperioderna varierar
från några månader till några år.
Den konkurrenssatta finansieringen innehåller ingen garanti
för fortsättning, vilket gör att det är mycket
svårt att grunda fasta tjänster med extern finansiering
som medel. Då är de anställda forskarna i olika
projekt studerande eller påbyggnadsstuderande, och arbetets
karaktär är tidsbunden på grund av studierna. Det
finns många problem i dessa arbetsförhållanden,
i synnerhet då projektens finansiering har styckats i korta
perioder. Även i långa program brukar finansiärerna
ofta konkurrenssätta projekten varje år, varför
forskarna plågas av en ständig oviss-het om sin framtid
och ledarna för forskningsgrupperna hamnar i en trollcirkel
av ansökningar och rapporteringar. De beslutsfattare som oroar
sig för universitetens visstidsanställningar borde ingripa
i de orsaker som finansieringsstrukturen ger upphov till och inte
bara oja sig över det usla slutresultatet.
I brännpunkten av den visstidsproblematik som uppstått
på grund av finansieringsstrukturen står den unga skara
av disputerade forskare vilkas insats i den vetenskapliga forskningen
och hjälp i forskarutbildningen är ytterst viktig. De
kan i allmänhet inte an-ställas till korta tidsbundna
forskningsprojekt, men å andra sidan gör de knappa grundresurserna
det inte möjligt att grunda fasta tjänster. Om man vill
lösa detta problem som drabbat många universitet bör
man rätta till forskningens finansieringsstruktur. I fall en
del av den externa, med statliga medel stödda finansieringen
skulle överföras till universitetens basresurser, skulle
man också kunna ge forskningsgruppernas doktorer längre
förordnanden . Då skulle också den konkurrenssatta
finansieringen vara till större nytta, eftersom forskningen
då leds och bedrivs av en större skara professionella
fastanställda forskare.
I tjänstehierarkin sträcker sig problematiken kring visstidsanställningar
ända upp till professorerna. Tjänstebeteckningen professor
borde alltid medföra ett förordnande tills vidare. Enligt
Professorsförbundets senaste utredning är dock en tredjedel
av professorerna visstidsanställda. En del av dessa fall kan
förklaras med skötsel av lediga tjänster eller vikariat,
men därutöver förekommer det allt oftare sådana
snuttförordnanden som motiveras med en tidsbunden uppgift.
I bakgrunden skymtar ofta en tidsbunden finansiering, som i sig
inte räcker till som motivering för en visstidsanställning.
I en tidsbunden professur är det svårt att snabbt generera
nya resurser på basis av uppnådda resultat. När
det gäller att handleda doktorander är till och med den
längsta tidsbundna perioden, fem år, en kort tid, även
om den visstidsanställda professorn genast i början av
sin tjänsteperiod skulle få påbyggnadsresurserna
på sitt bord. Det tar flera år att medvetet bygga upp
en forskningsgrupp och en organisation för handledning av påbyggnadsstudenterna,
men en visstidsanställd professor måste uppleva att förordnandet
tar slut just när arbetet börjar ge resultat.
Tapani Pakkanen
Ordförande
Professorsförbundet
(painetun lehden s. 4) |