Professorsförbundet 35 år
– nya utmaningar
Professorsförbundet grundades i slutet av 1960-talet mitt
under studentradikalismen och under ett starkt tryck på en
universitetsreform. Studenternas krav på en grundlig reformering
av universitetsväsendet väckte genklang även hos
statens högsta ledning och kulminerade i en kamp om principen
en man – en röst i riksdagen. Genom att bromsa behandlingen
av motionen med en filibusterdiskussion försökte de partier
som motsatte sig lagen om förvaltningsreformen flytta den slutgiltiga
behandlingen av lagmotionen till tiden efter valet. Professorsförbundet
spelade en aktiv roll i detta förfarande och bidrog till att
motionen slutligen förföll. Förbundet organiserade
snabbt ett systematiskt författande av anföranden som
skulle hållas i riksdagen, och aktionen gav önskat resultat.
Snart utvidgade sig förbundets verksamhet i riktning mot professorernas
allmänna intressebevakning, och under årens lopp har
förbundet utvecklats till en modern facklig organisation.
Professorsförbundet är ett fackförbund som ut-över
lönefrågorna och den allmänna intressebevakningen
även handhar andra uppgifter. Förbundet medverkar aktivt
i främjandet av vetenskap, forskning och utbildning genom att
offentliggöra ställningstaganden och ge utlåtanden
i samband med förberedandet av lagar, förordningar och
administrativa reformer som gäller universiteten.
Universiteten styrs effektivt av undervisningsministeriet. När
det gäller resultatförhandlingarna eller att sätta
upp mål för examina är ministeriet i jämförelse
med universiteten klart överlägsen. Som enstaka förhandlingsparter
kan universiteten endast försöka nå ett resultat
som är fördelaktigt för det egna universitetet. Universitetens
gemensamma röst bär inte långt. Ett exempel på
situationen utgörs av den modell för resultatstyrning
enligt vilken universiteten skall kämpa om resurserna genom
att utlova ett allt större antal avlagda examina. Resurserna
ökar dock inte i motsvarande proportion, varför universiteten
tvingats konkurrera mot varandra och därigenom producera allt
fler examina. Detta utgör en risk för grundforskningens
och utbildningens kvalitet samt ökar ständigt arbetsbelastningen
hos universitetsanställda. Tillsammans med de övriga fackliga
organisationerna vid universiteten anser Professorsförbundet
att detta är skadligt för universiteten, och det görs
ansträngningar för att förändra systemet.
De utmaningar som Professorsförbundet möter i dag gäller
universitetens framtid. Konkurrensen om sakkunniga och utbildningen
av dessa blir allt hårdare. Universiteten måst kunna
utveckla grunden för sitt eget kunnande på så sätt
att de fortfarande skall ha någonting att ge samhället
och näringslivet. Ett universitet som kämpar under resursbrist
blir snabbt en läroanstalt vars vetenskapliga grund har vittrat
sönder.
De finska forskningsresurserna är på en internationellt
sett acceptabel nivå. Forskningsresurserna kanaliseras huvudsakligen
genom Finlands Akademi och Tekes. Det är nyttigt att konkurrenssätta
finansieringen, men om universitetens basresurser är otill-räckliga,
gör inte ens konkurrenssatta medel någon verklig nytta.
Den externa finansieringens stora andel leder till att universitetens
verksamhet blir kortsiktig och anställningarna präglas
av kortvariga för-ordnanden. Detta utgör ett anmärkningsvärt
hinder för att skapa en effektiv tjänstestruktur vid universiteten.
Dessa borde locka de duktigaste forskarna att välja en akademisk
karriär och vara med om att bygga upp en framtid för den
finska vetenskapen. Det nuvarande förfarandet uppmuntrar inte
precis till detta.
Att bygga upp ett nytt lönesystem för universiteten utgör
nu det viktigaste arbetsfältet såväl för Professorsförbundet
och de andra fackliga organisationerna vid universiteten som för
arbetsgivaren. Att fastställa lönerna utgående från
uppgifternas svårighetsgrad och den personliga prestationen
utgör en viktig utmaning. Det blir dock svårare att finna
en gemensam syn på saken då lönesystemet har sammankopplats
med reformerandet av tjänstestrukturen. Om det nya systemet
skall lyckas måste det dock vara sporrande, och detta förverkligas
inte utan en påtaglig tilläggsfinansiering.
Tapani Pakkanen
Ordförande för Professorsförbundet
(painetun lehden s. 4) |