ACATIIMI 9/04 tulosta | sulje ikkuna

Forskning vid universiteten – en permanent uppgift?

Ett principbeslut som statsrådet fattat lyder så här: “ I permanenta uppgifter används tjänsteförhållanden som är i kraft tills vidare.”

Vilka skulle då vara permanenta uppgifter vid universiteten? Först kommer man ju att tänka på hur de permanenta uppgifterna definieras i lagstiftningen. Och universitetens grunduppgifter definieras ju i universitetslagen. Ännu i detta nu är dessa grunduppgifter fri vetenskaplig forskning samt den forskningsbaserade högsta undervisningen. Den medlemsenkät som Forskarförbundet gjort, liksom även andra tillgängliga fakta om universiteten, påvisar dock tydligt att merparten av dessa uppgifter sköts av personer som fått ett tidsbundet förordnande.

Visserligen förekommer det problem med visstids-anställningar hos lärarna – bland annat när det gäller assistenturer och överassistenturer som enligt förordningen skall vara tidsbundna är förordnandena ofta mycket kortare än tre eller fem år - men de största problemen gäller ändå universitetens andra grund-uppgift, nämligen forskningen. Nästan alla forskare har ett tidsbundet förordnande. Enligt vilken logik skrivs deras förordnanden bara för en viss tid?

Enligt medlemsenkäten har t.o.m. 94 procent av forskarna vid universiteten ett tidsbundet förordnande. Med andra ord anser universiteten att endast var sextonde forskare handhar en permanent uppgift. Det påstås ofta att forskarjobben över huvud taget inte kan vara permanenta, eftersom de är så att säga typiska uppgifter för doktorander och således inte berättigar till ett förordnande tills vidare. Förvisso är förklaringen god – det är bara det att den är felaktig. Enligt Forskarförbundets enkät har 46 procent av forskarna vid universiteten avlagt vetenskaplig påbyggnadsexamen. Av dem som avlagt doktorsexamen har endast var tionde en permanent uppgift, och situationen är inte nämnvärt bättre för docenternas del, för bara 15 procent av dem har ett stadigvarande tjänsteförhållande.

När vi betraktar universitetens verksamhet i sin helhet mot statens personalpolitik, enligt vilken permanenta uppgifter skall skötas av personer i fast tjänsteförhållande, kommer vi till intressanta slutsatser. Då universiteten inte vill ge sina forskare ett för-ordnande tills vidare, signalerar de samtidigt att forskningen inte betraktas som en permanent uppgift. När man betraktar saken ur en personalpolitisk synvinkel kan man inte riktigt komma till någon annan slutsats, eftersom när det gäller personer som verkar inom forskning på annat håll i statlig tjänst, har dessa ett stadigvarande tjänsteförhållande. Symptomatiskt är även det att då staten har ändrat tidsbundna uppgifter till stadigvarande, har åtgärden gällt alla andra än forskare. Borde universitetslagen således skrivas om på så sätt att omnämnandet gällande forskning som en av universitetens grunduppgifter skulle strykas?

Idén om att stryka forskningen ur universitetslagen verkar få understöd åtminstone i artikeln “Pätkätyöstä pysyvämpään“ (“Från snuttjobb till något mer bestående”) i tidskriften Valtiotyönantaja. I artikeln skriver regeringssekreterare Kari Peltonen, som på sin tid var ordförande för en arbetsgrupp som skulle redogöra för tidsbundna tjäsnteförhållanden i statlig tjänst, att “när det gäller tidsbundna tjänsteförhållanden vid universiteten är det skäl att även lämna de som innehar forskningstjänster obeaktade”. En rätt intressant åsiktsyttring av en företrädare för Statens arbetsmarknadsverk. Det är ju Arbetsmarknadsverket som ansvarar för den linje som statens allmänna personalpolitik skall följa. Naturligtvis är en ändring i kriterierna för statisktikföring det lättaste sättet att gömma den statliga arbetsgivarens skamfläck, som också universiteten med sina visstidsanställningar representerar. Samma vilja att putsa statistik kommer fram i yttranden om “äkta visstidsanställda”, vilka helt klart har blivit vanligare på sistone. Med tanke på individen och hans stress eller burn out spelar det dock ingen roll om visstidsanställningen motiveras med hänvisning till en förordning eller om det är fråga om en “äkta grund för tidsbundet arbetsförhållande”.

Undervisningsministeriet har tillsatt en arbets-grupp som leds av kansler Eero Vuorio och som har som uppgift att utreda frågor som gäller forskarkarriären. Arbetsgruppen står sannerligen inför en stor utmaning, då målet är att skapa en verklig forskarkarriär i Finland. Fackförbunden deltar i utvecklandet av forskarkarriären genom en uppföljningsarbets-grupp. Det finns också skäl att lyssna på förbundens sakkunskap, för de nuvarande problemen kan endast lösas med förenade krafter.


Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)


ACATIIMI 9/04 tulosta | sulje ikkuna