Universitetens galna år

I år står universiteten under ett enormt tryck. De står inför ett flertal utmaningar: examensstrukturerna förnyas i enlighet med Bolognaprocessen, den nya universitetslagen innebär att universitetens tredje uppgift ökar i betydelse, det finns ett flertal reformer i anknytning till en icke fungerande tjänstestruktur, universitetens kvalitativa evaluering håller på att ta form, den förkortade studietiden innebär en del förpliktelser, grunderna för lönesättningen förnyas, for-skarutbildningen effektiveras, det har skapats en ideo-logi enligt vilken det finns toppuniversitet med kritisk massa som underlag, och så vidare.
Det är inte alls överdrivet att påstå att detta år i flera avseenden är exceptionellt. Knappast någonsin tidigare har man ställt så stora krav på universiteten, och till råga på allt borde dessa reagera på dem alla på en gång. Universiteten åläggs nya uppgifter i en ständigt accelerande takt, men det verkar inte finnas någon annan instans än personalorganisationerna som oroar sig för de nödvändiga resurserna. Universitetens ledning, liksom också deras finansiärer, verkar vara av den åsikten att universiteten har varit så ineffektiva att det är lätt att finna den extra tid som reformerna förutsätter, om man bara klämmer de universitetsanställda mellan sköldarna. En sådan slutsats är helt naturlig då vi betraktar vilka tilläggsresurser universiteten har fått eller internt riktat på nytt för att kunna genomföra reformerna. Det arbete som reformerna kräver har nästan i sin helhet fogats till de redan existerande uppgifterna.
Ett nästan sorglustigt exempel på resursernas otill-räcklighet är de resurser som både Undervisningsministeriets förhandlare och universiteten själva har reserverat för lönereformen, som gäller cirka trettio tusen universitetsanställda. Fastän det bland dessa finns en ansenlig mängd sådana som inte har finska som modersmål, finns det i skrivande stund fortfarande inga beskrivningar av arbetsuppgifternas kravnivå på vare sig svenska eller engelska. Även inom olika universitet har det funnits många olika slags åsikter om hur mycket resurser genomförandet av lönereformen förutsätter.
Förutom resursproblemen har arbetet kring löne-reformen också bragt i dagen att vissa universitet som betraktar sig själva som störst och vackrast verkar vara villiga att bryta mot den existerande och välfungerande förhandlingspraxisen. När det inte går att genomföra de egna synpunkterna och visionerna via det traditionella förhandlingssystemet, är det inte dessa som ändras, utan arbetsgivarparten fattar medvetet beslut med hjälp av vilka den försöker förverkliga sina egna idéer på ett sätt som avviker från det som man tillsammans kommit överens om. Skulle sådana universitet faktiskt vara mer beredda på en större ekonomisk autonomi?
Redan i fjol ville man börja med en utslagning, där i synnerhet utomstående instanser ville börja dela universiteten i får och getter – i toppar och flugviktare. Samma spel verkar fortsätta även i år. Och kanske det i själva verket är hög tid att skilja åt de goda universiteten från de dåliga. Kriterierna måste dock för-ändras. En central faktor i denna fördelning är det hur universiteten behandlar sin personal. När det gäller att kunna svara på de utmaningar som till en stor del ställts av utomstående, kan inget universitet klara sig enbart med hjälp av arbetsgivartjänstemän.
Bara ett universitet som bryr sig om personalens välmående kan på lång sikt vara högklassigt och effektivt. Detta bör såväl universitetens högsta ledning som utomstående komma ihåg. Tyvärr verkar det dock vara så att universiteten inte tror på detta utan på-tryckning utifrån. Detta har vi sett många gånger i samband med frågor kring visstidsanställningar och stipendieforskarnas socialskydd. I fortsättningen gäller det verkligen att lägga större vikt på personalpolitiken som en av universitetens finansieringskriterier.

Antero Puhakka
Ordförande
Forskarförbundet


(painetun lehden s. 4)