Kan forskarna rädda Finland?

När man funderar på olika förutsättningar för Finlands framgångsrika framtid torde de flesta tippa på högklassig forskning och produktutveckling samt på ett konkurrenskraftigt innovationssystem. Det anses inte ens vara möjligt för det finska välfärdssamhället att bli bevarat om inte samhället skapar förutsättningar för en blomstrande forsknings-, produktutvecklings- och innovationsverksamhet.

I detta nu står Finland bland de tre främsta länderna när man kalkylerar hur stor del av bruttonationalprodukten som utgörs av finansieringen av produktutveckling. På senare tid har man i diverse redovisningar, rapporter, strategier och visioner ändå framhävt att arbetet ingalunda är förbi, utan att vi nu måste anstränga oss ytterligare om Finland skall bibehålla sin position som ledande nation. I detta sammanhang riktar man såväl i Finland som i den övriga EU stora förhoppningar på forskarna. Europeiska unionens kommission har kalkylerat att det fram till år 2010 behövs 700 000 nya forskare i Europa.

På unionsnivå har man stött på två problem: för det första väljer ungdomarna inte längre en forskarkarriär, och för det andra stannar forskarna inte kvar inom forskning utan söker sig till andra uppgifter. I Finland tycks detta problem dock inte existera. De finländska ungdomarna är förvånansvärt intresserade av vetenskap och forskning. Inte ens universitetsstudierna verkar ta kål på detta intresse för vetenskap, vilket påvisas av det faktum att vi för tillfället har cirka 22 000 personer som håller på att avlägga en vetenskaplig eller konstnärlig påbyggnadsexamen.

Men hur medvetet planerar doktoranderna sin karriär? Ur en nyligen publicerad redovisning som fyra AKAVAanslutna förbund lät göra framgår det med pinsam tydlighet att det finns personer som efter att ha avlagt magisterexamen börjar skriva en avhandling helt enkelt därför att det inte finns något annat arbete i sikte. För att undvika risken att bli arbetslös blir man sedan doktorand i den tron att det kanske blir lättare att få jobb när avhandlingen blivit färdig. Så här sker det dock inte, åtminstone inte i alla discipliner. Därför är det nödvändigt att doktoranden och handledaren redan i ett tidigt skede kartlägger olika alternativ gällande den framtida karriären. Detta förutsätter att utbildningen kan utformas i riktning mot dessa alternativ. Samtidigt skulle detta också innebära att forskarkarriären skulle vara ett medvetet val för både forskarens och handledarens del.

Enligt kommissionens rekommendationer borde medlemsländerna vidta åtgärder för att skapa en yrkesmässig forskarkarriär. I Finland understöds arbetet av en arbetsgrupp som utnämnts av undervisningsministeriet. Arbetsgruppen kommer minsann inte att sakna utmaningar, då man betraktar den yrkesmässiga forskarkarriären eller snarare avsaknaden av densamma i dagens läge. Finland har en anmärkningsvärd reserv av utbildade doktorer, vilka kunde ge sitt bidrag till ett välfungerande finskt innovationssystem. Men hur utnyttjas dessa förmågor? Hur högt den finska arbetsmarknaden uppskattar doktorerna belyses kanske av det faktum att doktorernas proportionella andel inom forskning och produktutveckling inte har ökat i någon nämnvärd grad sedan början av 1990-talet. Företagen verkar inte vara intresserade av doktorer. Orsakerna till detta borde så snart som möjligt utredas i samarbete med näringslivet. Ändå skulle man tro att det finska utbildningssystemets flaggskepp, d.v.s. doktorerna med gedigen forskarutbildning, skulle vara efterfrågade i det finska innovationssystemets olika delområden, i synnerhet just inom forskning och produktutveckling. Det verkar dock finnas ringa intresse för doktorer även inom statsförvaltning och t.o.m. vid olika forskningsanstalter. Universiteten har åtminstone i någon mån varit intresserade av dem som avlagt doktorsexamen, men det kan hända att gränsen kommer emot där också. Då ställer sig oundvikligen frågan om vart tillströmningen av doktorer skall kanaliseras. Var hittar man jobb för dem?

Till all lycka dyker Sitra upp som gubben ur lådan och erbjuder en lösning. Eftersom företagen ännu inte har förstått vilken nytta doktorerna ger, blir Finland ett mönsterland för innovationsverksamheten, bara man “förstärker forskarnas företagarmedvetande och ger dem incitament att inleda ett samarbete med företag eller att själva bli företagare.” Bara tillräckligt många doktorer grundar ett eget företag blir Finland räddat.

(painetun lehden s. 3)