Heder åt förtroendemännen och avtalen

När juni månads tidning når medlemmarna har de flesta redan avslutat vårterminens arbete. För somliga innebär det möjlighet till forskning, för andra ett välkommet avbrott i arbetsrutinerna. Huvudsaken är
att envar har möjlighet att stanna upp och vila ut.

Ledarartiklarna har under detta år behandlat det exceptionellt ansträngande läsårets många krav och vi kan i detta skede bara konstatera att det var lätt att sia om det som komma skulle: det har varit ett krävande och utmanande år, och också ett tungt år.

Våra förbund har inför avtalsförhandlingarna samlat in information om medlemmarnas erfarenheter av förberedelserna för övergången till det nya lönesystemet. Erfarenheterna har varit mycket varierande. Medlemmarna har berättat om väl genomförda och konstruktiva utvecklingssamtal och om att de nu för första gången har haft möjliget att diskutera sitt arbete med sin förman. En stor del av berättelserna
vittnar emellertid om något annat – om rädsla och osäkerhet. Man är rädd för att det i systemet finns inbyggt element som främjar ojämlikhet och orättvisa och att konkurrensen om lönerna leder till att känslan av gemenskap i arbetet försvagas.

Jag har hört sägas att det i utvärderingssituationen kändes som om man i arbetet inte skulle ha gjort det man borde ha gjort: en lektor har bedömts utifrån ett enda kriterium, till exempel handledning av pro gradu –arbeten eller uppgift som ansvarslärare och en professor utifrån huruvida det till arbetet hör anskaffning av externa medel.

Ifall dessa uppgifter inte har varit inskrivna i arbetsplanen infinner sig osökt tanken att bedömningen sker utifrån kriterierna för en annan arbetsuppgift än den antagna.

Lektorerna är speciellt bekymrade över hur de lärare som ägnat sig helt åt undervisning i bedömningen kan hävda sig med sin undervisningserfarenhet och sitt kunnande i det pedagogiska utvecklingsarbetet. Vi är emellertid vid universiteten också till för
studerandena och inte bara för forskningen eller anskaffningen av externa medel. Universitetet är ett organ där de olika verksamheterna är sammanlänkade med varandra, men det är inte meningen att alla skall utföra samtliga uppgifter samtidigt, även om det ibland känns som om det är just detta som krävs. Detta kan jämföras med diskussionen om jämställdhet, där målet inte är att alla skall vara likadana utan att olikheten får det egenvärde den förtjänar.

Medlemmarna i utvärderingsgrupperna har förbundit sig till uppgiften och uträttat ett sakkunnigt och värdefullt arbete. Att representanter för den undervisande personalen har arbetat i utvärderingsgrupperna har varit positivt: på detta sätt har samtliga lärargruppers sakkunskap kunnat utnyttjas. Det har varit en krävande och för många en både psykiskt och fysiskt påfrestande process.

Arbetet med det nya lönesystemet har påmint om hur viktigt det är att förtroendemannasystemet har en stark position, eftersom det är ett centralt element i vårt avtalssystem. Förbundet strävar till att samla erfarenheter av och ha kontakt med förtroendemännen i alla faser av avtalsverksamheten. Det är också viktigt att medlemmarna håller ständig kontakt med sina förtroendemän. Ett centraliserat avtalssystem med förtroendemannaverksamheten som en väsentlig del tjänar både den undervisande och den forskande personalen, eftersom endast detta garanterar en rättvis löneutveckling och enhetliga anställningsvillkor vid samtliga universitet.

Avtalens bindande karaktär prövas jämt och ständigt men vi får under inga omständigheter låta den vittra sönder. “Heder åt avtalen” kunde vara både förtroendemannaverksamhetens och arbetsgivarpartens
devis under det kommande året.

Jag önskar Acatiimis läsare en god, uppfriskande och avkopplande sommar!

(painetun lehden s. 4)