Doktorer på löpande band – för vem då?

Under de senaste tio åren har de finska doktorsfabrikerna smort sitt maskineri väl. Med närapå lika stora lärarresurser som tidigare produceras ett nästan dubbelt antal doktorer, vilket obestridligen påvisar att universitetens produktionsförmåga har förbättrats med framgång – till och med på ett sätt som saknar motstycke i den finska offentliga sektorn. I ljuset av dessa obestridliga resultat borde allt prat om behovet av att förbättra produktiviteten kunna lämnas därhän. I statsförvaltningens produktivitetsprogram är det dock fråga om politisk retorik som i Finland inte alltid behöver basera sig på kalla fakta. Därför har universiteten utsatts för reellt tryck att förbättra sin produktivitet, även om behovet inte verkar ha någon förankring i verkligheten.

Som bekant har universiteten mycket noggrant hållit sig à jour med vad den politiska retoriken brukar leda till. Det ökade antalet doktorer utgör ett gott exempel på detta. Då universiteten började få mera anslag, först för ett visst antal doktorsexamina som målsättning och sedan också för antalet utexaminerade doktorer, började man på olika håll montera ihop löpande band. Monterandet genomfördes framgångsrikt, och i detta nu spottar de löpande banden ut doktorer i rask takt – men vem behöver dem?

Eftersom det finska samhället vill ha doktorer, producerar universiteten sådana. Förvisso skulle vetenskapssamfundet alstra doktorer även utan samhällets starka vilja, men kanhända skulle antalet vara något helt annat än det är i dag. Kanske undervisningsministeriet faktiskt har haft en uppfattning om vad Finland behöver alla dessa personer med forskarutbildning till, när det har börjat köpa denna utbildning av universiteten. Eventuellt kan människor med högsta akademiska examen använda sig av de kunskaper och färdigheter som utbildningen medfört då de t.ex. har blivit sysselsatta i traditionella forskaruppgifter.

Så ser det dock inte ut. Till exempel de statliga forskningsinstitutionerna ansåg det inte vara nödvändigt att anställa just någon, då det för ett par år sedan gjordes en kartläggning angående behovet av doktorer. Inte heller statsförvaltningen eller kommunerna och städerna ansåg sig vara i behov av personer med doktorsgrad. Men vi har ju ännu den privata sektorn, som ansvarar för merparten av den finska forskningen och produktutvecklingen. Enligt samma utredning fanns det knappt någon efterfrågan på doktorer där heller. Under det senaste årtiondet har det proportionella antalet doktorer inte ökat anmärkningsvärt i företagens forsknings- och produktutvecklingsuppgifter, trots att det absoluta antalet doktorer har ökat explosionsartat. Med andra ord har dessa uppgifter inte krävt personer med forskarutbildning. Förvisso behöver själva universiteten doktorer, men bara en bråkdel av de nuvarande doktorerna kan få anställning vid universitet ens på kort sikt.

Någonting borde alltså göras. Visserligen finns det färre arbetslösa bland doktorerna än bland personer med annan utbildning, men de absoluta arbetslöshetssiffrorna har ökat ständigt. I augusti fanns det redan 348 arbetslösa doktorer. Det är nödvändigt att få till stånd en diskussion i det här landet om det hur många doktorer vi behöver och var det är meningen att placera dem efter utexaminering. I detta nu är det enda potentiella alternativet, då den offentliga sektorn igen håller på att nedbantas, den privata sektorn.

Av någon orsak har doktorernas kunnande och företagens behov dock inte mötts. Vi kan ju tänka oss att produkten är felaktig och att det inte finns efterfrågan på den i företagen. Jag är dock medveten om doktorernas expertis och är därför benägen att påstå att det är “marknadsföringen” som har misslyckats. Man kunde tänka sig att doktorerna skulle kunna vara just sådan arbetskraft som företagen efterlyser. I och med sin avhandling har de visat sig vara kapabla att på ett självständigt och kritiskt sätt tillämpa vetenskapliga forskningsmetoder och skapa ny information.

Dessutom har de doktorer som alstrats på det löpande bandet blivit härdade av korta förordnanden, stipendieperioder och perioder som arbetslös – allt detta förenat med ständig osäkerhet och tjänsteförhållandenas låga löner. De har då visat sig vara engagerade i sitt arbete även i de vidrigaste förhållandena. Hur skulle man inte med denna erfarenhet och otvivelaktiga expertis klara sig även i den privata sektorn?

Antero Puhakka

Ordförande Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)