Den akademiska chefen – i ledningen eller mellan hammaren och städet?

Chefen är en spegel, en motor för utvecklingen, en buffert, en person som utvecklar och ger stöd, entusiasmerar, har ansvar för ekonomin och för lokaliteterna, som känner lagar och avtal och som också efterlever dem. Allt detta läser jag i en seminarielista över egenskaper som den undervisande personalen förväntar sig av en chef. Och utöver detta framför allt öppenhet, rättrådighet och opartiskhet.

Detta krävs av chefen i relation till arbetsgemenskapen, men å andra sidan representerar chefen också arbetsgivaren och förväntas agera i relation till denna aktör. Dubbelrollen leder lätt till en känsla av att leva mellan hammaren och städet.

Det ställs stora krav på en chef och detta är en del av ledarskapet. Kraven på en chef och chefsställningen borde emellertid vara klarare definierade än vad de nu är. DNL-processen (det nya lönesystemet) har bidragit till att reflektionerna över det akademiska ledarskapets art och belastning har aktualiserats. Vår traditionella uppfattning om institutionschefens uppgifter och ställning stämmer nödvändigtvis inte överens med de nya målsättningarna. Det är inte lätt att kombinera rollen som den kollegiala institutionsförmannen och chefen som för löneförhandlingar i en och samma person.

Det kan vara svårt att hitta lämpliga personer som vill vara chefer, eftersom kraven blir allt större och mer mångfasetterade. Chefen löper risken att alltför snabbt bli utbränd. Det skulle emellertid vara önskvärt att chefskapet sträckte sig över flera perioder. Ett alternativ är givetvis en cirkulering av uppgifterna, men det är möjligt att en institution kan ha större nytta av att en person tillägnar sig allt det som en chef bör kunna och veta och att denna person är mera långvarig på chefsposten. För någon annan institution kan det vara fördelaktigare att cirkulera uppgiften, eftersom fler personer då kan mera och förstår vad chefskapet förutsätter och kräver och chefen får då mer stöd i sin egen arbetsgemenskap. I varje fall måste kraven och förväntningarna vara mänskliga.

DNL för tillämpningen av avtalen närmare institutionerna än tidigare. Chefens uppgift är att tyda avtalen, rätta till missförstånd och se till att den egna enheten efterföljer avtalen och handlar lagenligt. För att man skall kunna förklara måste man själv veta och behärska. Känner varje vid ett universitet verksam chef de lagar och förordningar och framför allt de kollektivavtal som styr vårt arbete tillräckligt väl för att kunna förklara och rätta till? Av egen erfarenhet kan jag säga att fastän universitetet under senare år har utbildat och stött cheferna på ett föredömligt sätt har behandlingen av kollektivavtalen blivit starkt åsidosatt. Förtroendemännen behärskar avtalen mycket bättre än cheferna. Före DNL-tiden har ingenting förpliktat samtliga chefer att delta i den utbildning som stått till buds. Detta kan delvis ha varit orsaken till att när man under förra läsåret namngav den svagaste länken i DNL-processen var också cheferna på förslag.

Den nya innebörden i begreppet akademiskt ledarskap har medfört att kretsen av potentiella chefer har blivit större. Utöver en professor kan nu också en lektor eller en överassistent vara verksam som chef. Samtidigt som ett nytt begrepp för ledarskap har börjat få fotfäste vid universiteten har vi i DNL-utvärderingarna tvingats införa en ny chefsnivå, nämligen den närmaste chefen. Tidigare har den undervisande personalens förman entydigt varit institutionschef. Det visade sig nödvändigt att delegera utvärderingen till de närmaste cheferna. Detta väckte emellertid farhågor om en sammanblandning av rollerna. Kolleger som tidigare varit jämställda utsattes nu för en relation chef-underordnad och det kunde ibland hända att utvärderarens kompetens inte motsvarade den utvärderades kompetens. Om det i fortsättningen behövs närmaste chefer bör dessas uppgifter definieras entydigt i en avtalstext eller i anvisningarna gällande tillämpningen av DNL-avtalet.

Vi tvingas i fortsättningen leva och verka med utvärderingarna. Den utvärderade har rätt att förutsätta att utvärderaren är sin uppgift vuxen samt sköter den på ett rättvist och avtalsenligt sätt. Utvärderaren har rätt att förutsätta att universitetet tar hand om utbildningen samt erbjuder det behövliga stödet. Det är inte lätt att sköta en uppgift om man känner att man är mellan hammaren och städet. Detta måste avhjälpas om vi vill att de bästa möjliga personerna skall åta sig att vara akademiska chefer.

Tuula Hirvonen
ordförande, Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden s. 4)