Den påstådda bristen på produktivitet

Detta år präglas av krav på större effektivitet i det finländska samhället. Man har läst lusen av representanter för den offentliga sektorn, och det krävs att de skall effektivera sin verksamhet, för åldersklasserna krymper samtidigt som allt flera går i pension, och i framtiden kan den offentliga sektorn inte vara lika stor som idag.

Kravet på effektivare produktivitet inom statsförvaltningen antyder att universiteten är snyltgäster, samhällets parasiter som måhända pysslar litet med forskning och undervisning, men som ändå huvudsakligen verkar slösa bort skattebetalarnas pengar. I och med produktivitetsprogrammet tvingas matfriarna nu äntligen till att förtjäna sitt uppehälle själva.

Medan den nuvarande undervisningsministern ännu verkade som finansminister konstaterade han i ett seminarium med åtgärdsprogrammet för ökad effektivitet som tema: “Nästan alla befintliga statistiska siffror och forskningsrön visar att de offentliga tjänsterna i genomsnitt har präglats av sjunkande effektivitet under de senaste tio åren.” Naturligtvis är det förståeligt att finansministern inte har varit intresserad av eller fått tag på fakta som gäller universitetsväsendet och hur dess produktivitet har utvecklats till exempel under de senaste tio åren. Ur det finländska samhällets synvinkel är universitetsväsendet ju en marginell företeelse. De akademiska organisationerna förmedlar mer än gärna dessa statistiska siffror och forskningsrön till ministeriet för att undervisningsministeriets produktivitetsprogram i fortsättningen skall kunna utsättas för kritisk granskning.

För universitetens del är kraven i produktivitetsprogrammet vansinniga. Varken finansministeriet eller undervisningsministeriet har presenterat någon trovärdig analys av universitetens nuläge eller den brist på effektivitet som produktivitetsprogrammet i sig försöker signalera. Med alla mått mätt har universitetens resultat förbättrats explosionsartat, trots att samhället inte alls i motsvarande grad har ökat universitetens grundfinansiering för att dessa skall kunna uppfylla de uppställda kraven. I en internationell jämförelse är till exempel antalet lärare i förhållande till antalet elever närmast sorglustigt vid de finländska universiteten. Man må sedan mäta resultat med hjälp av antalet magister- eller doktorsexamina, publikationer, antalet studerande eller vilket annat kvantifierbart mått som helst, men alla mätare påvisar tydligt att resultaten har blivit bättre.

Å andra sidan kunde de allt bättre resultaten tolkas som bevis på att verksamheten tidigare faktiskt har varit ineffektiv för att så stora förbättringar ens skall ha kunnat vara möjliga. I samma andetag kunde man sedan konstatera att om skruven igen dras åt kan resultaten ytterligare förbättras i fortsättningen.

I december bekräftades dock från “objektivt håll” något som universitetsorganisationerna hela tiden har varit medvetna om, nämligen att den ökade produktivitet som universiteten under de senaste åren har uppvisat kan förklaras med lärarnas och forskarnas oavlönade övertidsarbete. Siffrorna visar att universiteten har förmått uppnå sina överdimensionerade målsättningar bara på så sätt att undervisnings- och forskningspersonalen, denna frivilliga brandkår, har burit sitt ansvar och försökt uppfylla kraven, fastän de anställda har vetat att det har varit omöjligt inom lagenligt överenskomna ramar. Enligt de förhandsuppgifter som Statistikcentralen publicerat är universitetslärarnas genomsnittliga arbetstid på årsnivå 1982 timmar, då lönen betalas utgående från 1600 timmar. Detta innebär att en enskild lärare gör i medeltal 382 timmar oavlönat övertidsarbete. Kanhända de universitetsanställda har varit rentav för engagerade i sitt eget arbetssamfund, då de har gått med på dylik “frivillig verksamhet”. Och hur belönas detta engagemang? Från högsta håll basuneras det ut hur dålig produktiviteten plötsligt är, och hur verksamheten nu måste effektiveras.

Till god arbetsgivarpolitik skulle höra att resurserna står i rätt förhållande till målsättningarna. I själva verket är detta nödvändigt för att personalen skall orka sköta sitt arbete. Vid universiteten har situationen varit den att då resurserna har varit bristfälliga har undervisningen nog blivit skött, men få har haft reella möjligheter att idka forskning under officiell arbetstid eller med statliga medel.

På något sätt kommer man oundvikligen att tänka på tiderna för några årtionden sedan, då det debatterades om utsugning och utsugare, men nu är det ju ingalunda fråga om något sådant, eller hur? Antero Puhakka Ordförande Forskarförbundet

Antero Puhakka
Ordförande
Forskarförbundet