Maj-Len Rönkä

Arbetsglädje

Universitetslärarens arbete har traditionellt varit ett drömjobb, inte välbetalt men mentalt givande och stimulerande, utvecklande och självständigt, en aldrig sinande källa till arbetsglädje. Det anser i varje fall jag, med nästan trettio års erfarenhet.

Den ökande erfarenheten har givit stadga och säkerhet i rollen som universitetslärare. Det är ett svårt jobb som man lär sig behärska med åren, och jag har inte sett det som någon dålig sak att avlöningen dels har bestått av automater av typen tidsbestämda tillägg och ålderstillägg. Till universitetsläraryrket har också hört en outtalad förpliktelse att höja den formella kompetensen, vilket har premierats med olika typer av behörighetstillägg.

Vi har kunnat tro på att om vi förbinder oss att stanna kvar vid universitetet och utveckla vår både pedagogiska och formella kompetens och inte söker oss till bättre betalda jobb får vi i varje fall räkna oss till godo en löneutveckling som med åren är tämligen kännbar och uppvisar en stigande kurva. Arbetsmängden har ökat, uppgifterna har blivit mera mångfacetterade och arbetstiden har blivit ett tänjbart begrepp, men vi har visat att vi nog kan bli mera mångsidiga, effektiva, produktiva, ja, vad allt. Arbetsglädjen har varit en drivkraft.

Så hittills. I slutet av januari fick lärarna i form av fastställda placeringar på kravnivåer veta vad deras arbetsinsatser är värda. Dessförinnan hade lärarna i diskussion med chefen fått höra hur de klarat av sitt arbete och hur deras insats motsvarat chefens förväntningar.

Alltför många har blivit alltför lågt rankade. Många har blivit orättvist behandlade och tills vidare tycks det inte finnas stora möjligheter att reagera och kräva rättelse. Rättsskyddet träder förhoppningsvis i kraft så småningom.

Nu krävs det av lärarna nya och större insatser i konkurrensen om de knappa resurserna. Man bemerkt die Absicht und wird verstimmt.

Jag tror att arbetsglädjen håller på att slockna vid många institutioner.

Men nu skall man börja satsa på trivsel på arbetsplatsen, teamarbete och utvecklingsseminarier! Nu skall vi lära oss att hantera vår nya konkurrensutsatta tillvaro. Jag har i min klippbok sparat en artikel av Sverre Sjölander, professor vid Linköpings universitet. Debattartikeln är från 2002, publicerad i tidningen Universitetsläraren och rubricerad Psykobabbel - nej tack!

Jag tyckte då att den var träffande och skojig; nu tycker jag att den är kusligt sann.

Sjölander talar om att arbetstakten har ökat och att arbetsgivaren gjort vissa insatser för att få lärarna att lära sig att hantera stress. Ett sätt är “team building activities”: man står i en cirkel där en person i mitten låter sig blint falla, uppfångad av kollegorna som skall visa sin aldrig sinande solidaritet och samarbetsvilja. I cirkeln står emellertid en lärare med helt andra erfarenheter av verkligheten. När personen som faller kommer åt hans håll stiger han åt sidan och låter honom gå i däck så det brakar och säger lugnt: “Jag beklagar, men sådan är verkligheten. Ganska ofta”.

Effektivitet, produktivitet, resultatstyrning, konkurrens; en ny språkform, ekonomiskan, har invaderat universiteten. Finns det längre någon plats för arbetsglädje? Jag tror och hoppas, för lärarnas och för studenternas skull.

Maj-Len Rönkä är fil.dr och lektor i svenska vid Åbo handelshögskola (Turun kauppakorkeakoulu).