Praktikanter, personer i läroavtalsförhållande och stödsysselsatta!

På grund av universitetens misslyckade finansieringssystem har cirka sextio procent av personalen haft visstidsanställning. Nu verkar situationen dock ändras, åtminstone om man vågar lita på statistiken. Antalet personer med verklig visstidsanställning har nämligen minskat med nästan fem tusen personer från år 2003 till år 2004. Då personalen ändå bibehållit sin storlek kunde man lätt dra slutsatsen att antalet fast anställda skulle ha ökat i motsvarande grad.

Men så är faktiskt inte fallet. Tyvärr valde statens arbetsmarknadsverk, som ansvarar för linjedragningen för personalpolitiken vid statliga inrättningar, den lättaste vägen för att lösa den problematiska situationen. Staten vill gärna profilera sig som en god arbetsgivare, men i och med det stora antalet visstidsanställningar hade den fått en fläck på sitt rykte som nu skulle rentvås. Det var dock inte den problematiska situationen som var det egentliga problemet, utan den negativa bilden som statistiken förmedlade. När man sedan ändrade på statistikföringen började situationen genast se ljusare ut. Några ljushuvud insåg att om man samtidigt betraktar universitetsanställdas tjänsteförhållande jämsides med universitetets register över påbyggnadsstuderande, blir antalet “verkliga” eller “äkta” visstidsanställda klart mindre. Till påföljd av detta skapades en ny definition av statens visstidsanställda, nämligen universitets- och högskolestuderande, vilket ledde till att de egentliga visstidsanställningarna minskade med 17 %.

Denna klassificering till studerande gällde dock bara visstidsanställda vid universiteten. Som “studerande” klassificerades både sådana som arbetade med sin grundexamen och de som idkade påbyggnadsstudier, men därutöver också alla visstidsanställda med rätt till påbyggnadsstudier. Det komiska här är att det som personen verkligen gjorde vid universitetet saknade betydelse; det avgörande var att han någon gång hade anmält sig som påbyggnadsstuderande. Då statistiken sammanställdes var det ingen som utredde vilka uppgifter dessa personer handhade eller ens om de över huvud taget kunde arbeta på sin avhandling under tjänstetid. Det enda viktiga var att då de klassificerades som studerande kunde antalet “verkliga” visstidsanställda minskas i konstgjord väg.

Det absurda i detta statistiska kriterium är att man till inte har tagit ställning till om visstidsanställda vid till exempel ministerier eller forskningsanstalter är påbyggnadsstuderande, då även de skulle ha kunnat klassificeras som “studerande” i statistiken. Således är det arbetsplatsen och inte uppgifterna som avgör hur de som skriver på sin avhandling klassificeras. Den som skriver på sin avhandling vid en forskningsanstalt är en “verklig” visstidsanställd medan en person som jobbar i samma projekt är studerande om lönen betalas av ett universitet. Inte kan det väl vara så här? Ändå regleras förutsättningarna för visstidsanställningar vid båda statliga ämbetsverken av precis samma lagar.

Ännu mer Kafkaliknande blir situationen för universitetens visstidsanställda då man betraktar statens personalbokslut för år 2004. I början av publikationen finner man den ovannämnda klassificeringen till påbyggnadsstuderande, men de verkliga höjdarna står att läsa i en komprimerad statistik där universitetens visstidsanställda men rätt till påbyggnadsstudier nu klassificeras som praktikanter och personer i läroavtalsförhållande. Till sist kröner statistikern sitt verk med en figur där han utan att blinka slår ihop visstidsanställningarna i två klasser: egentliga visstidsanställda samt praktikanter, personer i läroavtalsförhållande och stödsysselsatta. Med en enda ändring i den statistiska klassificeringen har de som ännu i fjol arbetade på sin avhandling som visstidsanställda vid universiteten plötsligt flyttats till samma kategori som de stödsysselsatta. Förhoppningsvis är det bara fråga om statistikerns obetänksamhet och misstag. Blotta tanken på att det skulle gälla en förändring i tolkningen är alltför skrämmande. Vi måste ändå komma ihåg att dessa människor som nu felaktigt blivit klassificerade som praktikanter, personer i läroavtalsförhållande eller stödsysselsatta gör merparten av den vetenskapliga forskningen i vårt samhälle.

Antero Puhakka
ordförande, Forskarförbundet