Universitetens lönesystem förnyas

Det blev en lång och komplicerad process att ro avtalet om universitetens nya lönesystem i land. Av såväl universiteten som arbetstagarorganisationerna och arbetsgivarpartens förhandlingsorganisationer har processen krävt stor möda och mycket resurser. En förnyelse av lönesystemet var oundviklig. Centralorganisationernas kollektivavtal, problemen i det gamla systemet och den långsamma löneutvecklingen vid universiteten hade lett till en situation där någonting måste göras.

Planeringen av universitetens nya lönesystem försvårades av utgångspunkten, där man försökte inympa modeller som härstammade från företags- och ämbetsverksvärlden i en kreativ akademisk expertoch utbildningsorganisation. Arbetsgivaren ville skapa ett system där de universitetsanställdas samtliga arbetsuppgifter skulle klassificeras med hjälp av ett gemensamt frågebatteri. Uppgiften visade sig vara omöjlig. Våren 2003 började systemet byggas upp med ny utgångspunkt. Uppgifternas svårighetsgrad skulle nu bedömas med hjälp av modellbeskrivningar som var olika för lärare och forskare samt för den övriga personalen. I detta skede kom organisationerna med i planeringsarbetet, för det effektivaste sättet att påverka slutresultatet är att vara engagerad i planeringen. När det gällde att författa beskrivningarna för lärarnas och forskarnas uppgifter spelade FOSU r.f. (JUKO) och dess medlemsorganisationer en central roll.

Förberedandet av det nya lönesystemet UPJ krävde tre års tid och två omfattande utvärderingsomgångar vid universiteten. Att processen drog ut på tiden berodde på många faktorer. Klassificeringen av arbetsuppgifterna som lönebestämmande faktor lyfte fram sådana frågor kring tjänste- och lönestrukturen som krävde en lösning. På olika håll fanns det också avvikande åsikter om ett renlärigt UPJ, vilka inte alltid var tillämpbara inom universitetsvärlden. Svårast var dock att ingå avtal, eftersom en stor helhet alltid innehåller någonting ofördelaktigt för envar, och då skjuter man upp överenskommelsen så länge som möjligt. För arbetsmarknadspolitiska avtal kan man inte alltid sätta upp vetenskapliga eller ens rationella kriterier. De baserar sig på överenskommelser där slutresultatet kan vara den minsta gemensamma nämnaren med minsta möjliga majoritet bakom sig. De arbetsmarknadspolitiska avtalen är dock viktiga, för i dem kommer arbetstagarna överens om arbetsvillkoren och principerna för lönesättning. Detta accentueras i det akademiska arbetet som varken kan eller bör jämföras med traditionell verksamhet inom produktion eller vid ämbetsverk.

Universitetens nya lönesystem är bättre än det gamla. Lönen bestäms utgående från uppgifternas svårighetsgrad och den personliga prestationen, och den stiger inte längre automatiskt efter ett visst antal tjänsteår. När det gäller att tillämpa systemet i praktiken har universiteten ännu mycket kvar att göra, men på basis av erfarenheterna från den sista utvärderingsomgången verkar det utgöra en tillräckligt bra utgångspunkt för lönesättning.

Den överenskomna kostnadseffekten för UPJ:s del är 7.24 % under en övergångsperiod på ca tre år. Fastän bara en del av denna förhöjning består av extrafinansiering utöver universitetsbudgeten, är det ändå ett gott tillägg till de årliga allmänna påslagen på 1-2 %.

UPJ-påslaget är något större för dem som omfattas av universitetens budgetfinansiering. Cirka en fjärdedel får nöja sig med garantilönen, vilket gör att de som får lönepåslag får en förhöjning motsvarande ca tio procent.

UPJ-avtalet är ett viktigt steg mot ett nytt system. Det finns fortfarande mycket kvar att göra innan det nya systemet fungerar så som det skall. Det praktiska förfarandet tål att slipas, onödig byråkrati och stelhet måste bort. Systemets sporrande verkan kommer att bedömas utgående från hur väl det reagerar då uppgifternas svårighetsgrad och den personliga prestationen utvecklas. De som ansvarar för universitetens kompletterande finansiering måste hundraprocentigt fås med i UPJ-påslagen. Dessutom medför det nya systemet mera förvaltningsarbete. Hur detta kompenseras är ännu olöst, men klart är att även de som verkställer det nya lönesystemet bör sporras.

Tapani Pakkanen
Ordförande, Professorsförbundet